Mitt Kalmar

Jag träffade en man som också var från Kalmar, att jag numera bor hos en man från Tingsryd och dagligen stöter på Småländska ökar mitt välbefinnande. Missförstå mig rätt, de Göteborgska männens närhet till fniss är underbart, och det mjuka långa a:et i Malin som kommer ur en Stockholmares mun får mig fullkomligt knäsvag, men mannen från hemstaden och jag pratade böcker, efter att ha fnissat åt tokigheter som att döpa en arena efter en kyckling, gick det ofrivilliga chickenracet via Roller derby till böcker. Jag hade läst Kalmars Jägarinnor av Tove Folkesson, han erkände att han ännu inte gjort det men sa samtidigt att han självklart kollat i sina gamla skolkataloger för att se vem hon var, nyfikenheten är en dygd, han var lite äldre än henne och de hade missat varandra, samtidigt nämner han något om en bok om Ljungbyholm, om en snubbe som pluggat i Lund men återvänt hem och jobbar i farsans butik, oj tänker jag, finns det fler böcker om min hembygd? 

Detta ställe med sura bruna eklöv, med risiga buskar, hysteriskt gröna vårar, med paddelvatten svarta av järn och en Östersjö antingen mörkt, mörkt blå eller grön som dotterns ögon (har skrivit en haiku om det en gång). Denna bygd mitt Heimat, trakten där jag känner stenarna, vikarna, vägens svängning. Där där mina rötter ligger, i allt detta vackra med sina surmulna invånare, med sina svärande kvinnor som slår dig på käften innan de kysser dig, där jag ser skönheten. Dit jag ständigt längtar, min tid med huvudet lutat mot diverse bussfönster i en ständig dröm om kärlek och någon annanstans. Det jag minns som en ömsint älskare, men vet att jag får problem av, på grund av konflikter, alla dessa gamla sår. Detta mitt hem, mina fötters mjuka vägar, och jag hänger mig i smyg åt att titta på Malin Wollins bilder i Mamabloggen, fastän jag inte har små barn eller förstår mig på det lyckliga livet, men en bild från en regnig decemberträdgård fick mig tillbaka till lågstadiemorgnar när vi läste om Marias lilla åsna i en dunkel sal med tända ljus. Det suget som ligger i magtrakten och gror av längtan välbefinnande och trygghet, det nära, jag när det i smyg. Jag har självklart läst Johan Theorins böcker om norra Öland, men mitt Öland är den södra sidan med långgrunt vatten som man går rakt ut i, och sen ålar sig tillbaka in mot land i, får baddräkten (om man använder det, detta är nämligen bäst utan några plagg alls) full med finkornig sand, grönt skägg och minimala ilsket sprättande Kalmarflundror. Han kunde lika gärna skrivit om Norge eller Nairobi, för jag kan inte relatera, djupt vatten och stenar? Finns inte på kartan. Jag har genom min fars försorg fått reda på att en man släktforskat oss tillbaka till någon som hette Rånock, vi har flykten i blodet, iväg iväg far för helvete iväg, någon kom tillbaka, köpte ett minimalt hus på berget, mellan Alvaret och Eriksöre, när han dog, tvärdog och föll ner på marken, den varma timjansdoftande, hårda marken, fick hustrun och barnbarnet flytta till fattighuset, det är en del av skolan nu. Det fattiga Öland med låga dörrar och trebenta hundar, flugor till förbannelse och glada kor och förbipasserande älgar, det är mitt.

Utsikt från ateljén, foto Malin Helgee

I Kalmars Jägarinnor, fann jag styrkan, svordomarna, det jävlar anammat som jag känner igen, desperationen och ett sätt att ta för sig, det hårda och det poetiska, melankoliska som jag älskar, boken överraskade mig, den var fin, den beskrev det jag flyttat ifrån, det jag försökte undkomma, det jag ville, språket var djupare och färgrikare än någon annan bok (ja inte Ranelid förstås han blaffar fortfarande på mest av alla). Jag kände det bleka ljuset mot den ljusnande asfalten, den mörka skuggan under tallarna, och jag kände igen människorna, fostrade i den gemensamma andan, ”det tror jag på när jag ser det” de smarta som går under, de som står lika djupt rotade som furor, fastvuxna, och de med granarnas ytligt liggande rötter. Brytningar, beröringspunkter och evighetsfikor, detta jävulska eviga kretslopp av sturska kvinnor och bekväma män, de skrytsamma och de som avundas. Det är en bok jag läste med stigande glädje, den var något helt annat än jag väntade mig och jag längtar efter mer.

Den trevlige mannen från Kalmar som också gillade att läsa, berättade om sin glädje i upptäckten han gjorde på nittiotalet, att ladda ner böcker, han sa ord jag vagt kände igen, men jag förstod känslan, jag har nyligen blivit bekväm med att låna e-böcker på bibblan och ligger i sängen på nätterna och läser som en galning, som en tolvårig bokslukare med en ficklampa under täcket, lyckan i tillgången till böcker, till ord, till genomtänkta tankar fyller nätterna tillsammans med de spinnande katterna.

Den andra boken om min hembygd, cykelvägar mellan villorna, stilla dagar och heta nätter, män med knapp styrfart och stenhårda tjejer, Henrik Kullanders Elfenbenssvart. Han målar på ett helt annat sätt, han lägger orden intill varandra så att de skimrar likt luften över asfalten i sommarhettan. Han sprutar inte ur sig, framåt, bakåt, som Tove Folkesson, utan lurar sig framåt i skuggan och hoppar över de varmaste plättarna för att inte bränna fötterna. Det här är om män, relativt unga, om platsen, det är tydligt och klart, och nästan helt stilla. Jag tänker på Anaïs Nin och Henry Miller, hur hon cyklade genom staden och slängde de solkiga underbyxorna på badrumsgolvet, och Henry som var fast övertygad om att han var den störste, och bad henne att säga så under akten, hon gjorde honom till viljes. Fast det inte var sant. Är det så, man gör? För vem och för vad, det vackra i Elfenbenssvart är närheten mellan människorna, det vackraste i Kalmars jägarinnor är avståndet mellan människorna.

I mellanrummen ryms historier.

Jag tecknar zombier på dagarna, bild Malin Helgee.

Och jag ligger i mörkret mellan katterna och läser.