Var för nån stans i processen är jag?

Ett tag, när jag höll på att bearbeta, reda upp och bena ut, tröttnade jag på svenska. Som att allt var gnäll och elände så fort jag öppnade munnen, samma visa hela tiden. Älta är bra, en rening, för var gång jag släpper ut skiten i ljuset så blir den mindre, mindre min, längre bort och snart ett minne, en bild, av nåt som inte längre skriker.
För att ha roligt och ta avstånd från gnället, lekte jag rockstjärna och skrev texter på engelska, bitchigare, mer laid-back och inte så mycket offer utan mer ett käftigt "Vaddå då?"

Jag kan spotta andra, med samma bakgrund, samma gamla förutsättningar som jag, på en sekund, det vackra, lite rufsiga, en del ack så kompetenta och så några lite världsfrånvända, dessa människor, med historier du häpnar av.

Skillnaden i KajsaStina Åkerströms bok om sin pappa och Åsa Linderborgs bok om sin, är inte bara språkliga, det är ljusår mellan att acceptera, förstå, och älska ändå, och att vara det lilla barnet som bara vill vara älskat. Jag har givetvis funderat i flera år kring det här, att älska någon, men inte kunna lita på, att bli rädd och olycklig och slå ifrån sig, och att liksom äga sin historia, hela jävla skiten, det här är jag, detta har jag med mig, det blev tokigt, men jag skäms inte.

Det underbara i att vara sin egen, men ändå tillsammans, ihopkopplade, denna släkt, detta DNA-band, dessa näsor, dessa olyckor, det är inte en enskild händelse, det börjar inte med mig, men jag gör vad jag kan för att inte göra samma fel, fast sen gör man en massa andra fel, men att försöka. Jag börjar hajja sånt nu, kroppen byter angreppssätt, plötsligt tar jag mig an världen med nya verktyg, ja, så många fantastiska tillvägagångssätt det finns.

Och precis som med bäbisar, ska man hålla sin historia nära hjärtat, tills den är färdig att flyga själv, tills man har lekt med den kastat den i luften så den kiknat, som Garps mamma gjorde med honom.

att älska sig själv, sin sorgliga historia och ändå vara lycklig, det är ganska vackert