Kampen om Edith - bokstavligen

Länge läste jag allt som fanns att läsa om och kring Edith Södergran - som ju var en av mina favoritförfattare och över huvud taget en av den svenskspråkiga litteraturens främsta lyriker.

Det var Gunnar Tideströms gamla (1949) och numera utskällda biografi, det var Ernst Brunners "Till fots genom solsystemen" när den kom (1985) och "Ediths jag" av Ebba Witt-Brattström (1997) och en hel del annat.

Nu har det alltså kommit ännu en bok om Edith Södergran, Agneta Rahikainens "Kampen om Edith. Biografi och myt om Edith Södergran". Jag har inte läst den ännu men jag har läst flera recensioner, främst hos Bernur.

Och Bernurs referat av Rahikainens teser gör mig lite betänksam.

"Hon har alltså lackat ur på främst Tideströms mytologiserade bild av Södergran, och gör här en insats för att korrigera den. Behövs det verkligen? Fortfarande? Ja, uppenbarligen, eftersom myten är slitstark."

Bernur talar om myten om Södergran som det ensamma, utfattiga, isolerade geniet som stod utanför alla samtida litterära strömningar och skapade fritt utifrån sina egna upplevelser.

Var hon inte i själva verket påläst på tysk- och ryskspråkig modernistisk litteratur och väl insatt i tidens frågor?
Jo, så var det. Vilket inte på något sätt motsäger att hon faktiskt skulle varit ett geni.

Vidare säger Bernur att "Rahikainen lutar sig mot bland annat Ebba Witt-Brattströms fina bok Ediths jag, den första studien som tog influenserna på allvar."

Jag förstår inte detta. Det gränsar till osynliggörande av Ernst Brunner, som ju var den första forskare och författare som lyfte fram Södergran som medveten konstnär och väl beläst i tysk- och ryskspråkig modernistisk lyrik. Jag skulle vilja påstå att Ernst Brunners "Till fots genom solsystemen" är grundläggande därvidlag. Jag vet inte om det är Bernur eller Rahikainens som åstadkommer detta osynliggörande, och blir intresserad av att kolla upp det vidare.

Frågan om Ernst Brunner och Edith Södergran är gissningsvis fortfarande laddad. Jag minns att det blev ett jäkla liv kring inte minst Ernst Brunners roman om Södergran, skriven i jagform, den hette helt enkelt "Edith" (1992)
Inte heller jag trodde ju att det skulle gå att skriva en roman i jag-form om Södergran, det lät som ett fullständigt omöjligt projekt. Och media rapporterade under en period nästan dag för dag om stridigheter mellan Ernst Brunner och Ebba Witt-Brattström/Horace Engdahl kring rättigheterna att formulera sig om Edith Södergrans roll och skriva nya böcker kring henne. (Detta var i internets barndom så inte mycket finns sökbart av skriverierna kring detta.)

Här hade vi den rent bokstavligen - "kampen om Edith" som det heter i titeln till Rahikainens bok.

Men jag måsta säga att jag blev både imponerad och tagen av Brunners roman kring Edith Södergran, hur han med närmast extrem inlevelse kunde skildra detta subjekt så att det blev trovärdigt, jaget vars språk förändrades genom varje stadium av hennes liv, till exempel när hon blev nietzschean. Allt detta levde Brunner med och han började också prata finlandssvenska under processen av att skriva boken.

(Jag intervjuade honom kring detta februari 1993, alltså för över tjugo år sedan, i en artikel som länge låg uppe på Argus Area men försvann när vi glömde förnya rättigheterna till sajten www.argus.se och tappade kontrollen över den.)

Ernst Brunner har gjort en viktig insats för att förnya och fördjupa intresset för Edith Södergran. Vilket inte på något sätt förminskar Ebba Witt-Brattströms bok, som kom senare, eller Rahikainens som kom nu i dagarna.

P.S. Ebba Witt-Brattström aggro mot Kulturmannen. Som sagt, den här sommarens stora pseudo-debatt!