Möjligen tar hon därmed också mer eller mindre oavsiktligt död på hela debatten, eftersom jag tror få etablerade kulturskribenter vill utlämna sig själv och andra på det sätt som Elin Cullhed gör. Men jag tycker ändå det är bra att hon gör det, så får var och en själv avgöra vad den tycker.
Annars har det varit lite väl många svepande påståenden av typen "Kvinnor får aldrig leva på myten om sig själva som manliga konstnärer tillåts göra" (nu senast av Katerina Janouch i Aftonbladet debatt).
Det är intressant att läsa "Kulturman-debatten" i ljuset av Agneta Rahikainens Södergran-biografi och receptionen av den.
Här har vi en stor kvinnlig författare som utnämnts till geni sedan ganska kort tid efter sin död, och detta av manliga författare och litteraturforskare. Men med myten om Södergran som ensam, lungsjuk, isolerad och dessutom genialisk är dagens (feministiska) litteraturforskare inte nöjda. De - Rahikainen och hennes professor Ebba Witt-Brattström - vill omformulera den.
Det är alltid välkommet med ytterligare forskning och Rahikainens bok är klart läsvärd (jag har bara läst cirka hälften än så länge), alla nya rön är välkomna. Men efter ett tag blir det uppenbart att tidigare manliga forskare (Gunnar Tideström och Olof Enckell, som utgivit och kommenterar Edith Södergrans ungdomsdikter i "Vaxdukshälftet") får sig en känga vid nästan varje omnämnande, medan Ebba Witt-Brattströms teser hela tiden framhålls. (Brunner lyser mer med sin fråvaro under större delen av boken.)
Jag har mer att säga om Rahikainens bok och jag återkommer troligen när jag läst färdigt.
Men kolla in Philip Teirs (finlandssvensk kritiker och författare) recension i DN så länge.
Jag är medveten om att det vanligtvis inte är artikelförfattaren själv som sätter rubrik och ingress. Jag undrar dessutom om inte DN medvetet spetsat till motsatsförhållandet mellan äldre och nyare Södergran-forskning! Men ingressen är ändå häpnadsväckande platt:
"Edith Södergran brukar beskrivas som en lungsjuk poet som levde isolerat på Karelska näset. En ny biografi hävdar att hon tvärtom var en gladlynt societetstjej med gedigen bildning."
Vad menas egentligen? Levde inte Edith Södergran under hotet av lungsoten under en stor del av sitt liv? Det är så självklart att jag inte ens omnämnde det i mitt förra inlägg här nedan. Var inte hennes livsföring och skrivande till stor del en kamp mot sjukdomen? Vad hindrar att hon dessutom periodvis var en gladlynt, sprudlande tjej med överklassbakgrund? Ingenting! Men hur gladlynt är Edith när hon tvingas försöka sälja en flaska parfym och sina "dessouer" (spetsunderkläder) till sina grannar i Raivola (Rahikainen, s. 173, omnämnt även i Ediths brev till Hagar Olsson) för att överleva ekonomiskt ännu en tid?
Philip Teir anser att Edith Södergran inte skrev på inspiration, vilket vår tids forskning ska ha bevisat:
Om eftervärlden gjort gällande att Edith Södergran skrev poesi med hjälp av gudomlig inspiration, inser man senast nu att hon – likt många unga konstnärer före henne – tränade målmedvetet på att bli författare.
Jag hävdar tvärtom att Södergran självklart var en inspirationsdriven författare som samtidigt hade förberett sig målmedvetet för sin uppgift.
Det är hjärtskärande hur Edith Södergran - som till varje pris själv ville behålla sin integritet inför eftervärlden - själv blivit ett objekt för kampen bland litteraturprofessorer och andra.
5 kommentarer :
Elin Cullhed måste svettas nåt enorm med sin offerkofta på sig i sommarvärmen.
Har läst delar av Rahikainens *avhandling* (som den här boken till stor del bygger på) - den kan laddas hem som gratis pdf-fil från Helsingfors universitet - och när hon diskuterar Södergrans livsvillkor är empirin verkligen inte hennes starka kort. Hon bullrar på om att Hagar Olsson, Diktonius, Tideström, Brunner och andra framställt Södergran som fattig, lungsjuk och i en exotisk färgskala - men resonemanget rör sig nästan enbart på en retorikanalytisk nivå, där man räknar värdeord och läser in olika slags färgläggning och metaforer som Hagar, Tideström m fl ska ha ägnat sig åt. Hagar satsade på att framställa Edith som kroppsligt svag, sjuklig, patetisk och utfattig, och sig själv som den envisa, varma och kloka förtrogna, får vi veta - och hon målade upp en fattigdom och sjuklighet som inte alls var så uttalad i verkligheten. Excuse me! Såvitt vi vet kraschade damerna Södergrans ekonomi vintern 1917-18 när Lenin tog över, familjens värdepapper, pengar och banktillgångar i princip blev värdelösa och Karelska näset nära nog blev krigszon (byn plundrades vid några tillfällen, strider mellan röda/ryssar och vita pågick tätt inpå och mat var det ont om även för dem som hade pengar), Ediths böcker drog aldrig in några större belopp till henne och ekonomin återhämtade sig aldrig ens något så när. Att Södergrans sjukdom förvärrades 1918 verkar också troligt. Rahikainen diskuterar över huvud taget inte dessa empiriska basfakta, matchar inte det hon skriver emot dem, utan stannar i en diskursanalytisk himmel där det mesta låter sig sägas. Till exempel att Hagar Olsson beskriver sitt första besök i Raivola i ett "technicoloraktigt" idylliskt ljus (??)
Läser man brevsviten till Olsson så är det helt uppenbart att Edith känner sig instängd och att hon är frustrerande medveten om att hon inte kan resa någonstans - hon är för sjuk, har inte alls råd och vill troligen inte lämna sin mamma ensam hemma i byn. Rahikainen tar aldrig upp detta, inte heller det enkla faktum att Hagar Olsson så vitt vi vet var den enda författare i Finland (eller någon annanstans) som hade löpande kontakt med Edith under de avgörande åren 1918-21. Ingen annan hade ens en kortare brevväxling med henne i litterära eller mänskliga frågor, brevväxlingen med Schildts förlag är i stort sett helt affärsmässig). Inte ens Jarl Hemmer, som hon dock hade träffat ett par gånger och där det fanns ömsesidig uppskattning, hade hon någon slags direkt kontakt med efter 1917..
Och Rahikainens beskrivningar av vad Tideström och Brunner skrev (och även Hagar Olsson, för den delen) är minst sagt ensidiga - Tideström var fullt medveten om att Södergran inte alls var okunnig om romantikens svenska litteratur (eller om Strindberg och Ellen Key) och han stack hål på en hel del myter och legender för egen del. Men idag kan man knappast räkna med att de som recenserar en sådan här bok har läst eller penetrerat de viktigaste tidigare böckerna om Södergran - Philip Teir har nog läst de tunga numren, men säkert inte en del av de övriga anmälarna. Men det är klart, R. bygger till stor del på Ebba Witt-Brattström och hon har aldrig dolt vad hon anser om Brunner och hans forskning, så där är det väl fritt fram.
Det handlar delvis om att man vill ha fram en bild av Edith som en karsk superkvinna, mera Pippi Långstrump än Emily Brontë - och då får forskningen böja sig för detta. Att hon skulle ha varit fattig, sjuk och instängd stör för mycket.
Rahikainen verkar också tro att det bara är Hagar Olsson och ”modernistgänget” som beskrivit Finland på 1910-talet som ganska mycket av en avkrok, intellektuellt, akademiskt och litterärt, och dessutom under världskriget ett fattigt land sjudande av konflikter. Alla andra har tydligen imiterat den partiska bild de sålde in, och det skulle alltså vara ovetenskapligt i alla lägen att göra denna uppfattning till sin. Man undrar vad hon tycker om t ex Väinö Linna; hans klassiska trilogi ger ungefär samma bild om än i litet lägre sociala skikt än Södergrans. - Och att gå till historieforskning, pressforskning och socialhistoria verkar inte ha fallit henne in.
Hennes tes att Södergran blev hyfsat uppskattad och förstådd redan från början och att det sedan bara gick allt bättre är inte heller speciellt övertygande – i den mån man gav henne godkänt var det ofta för de mest traditionella dikterna eller av en överseende välvilja som syns i formuleringarna.
Tack för dina synpunkter, Mangan. Jag lever med den här boken just nu.
Jäpp, jag får nog också lägga en beställning på ”Kampen om Edith” på bibblan. Men doktorsavhandlingen lämnar inte mycket tvivel om Rahikainens ovilja mot att checka sina hypoteser emot fakta eller emot vad tidigare forskare och ögonvittnen faktiskt har sagt och skrivit, hur de uttryckte sig. Hon struntar i den saken när det inte passar in i bilden. Man undrar hur disputationen var – och vilken roll det spelade att Ebba hade anlänt som professor till Helsingfors något år tidigare.
Jag blev också rätt förvånad över Bernurs entusiastiska inlägg, han kan ju verkligen Södergran (och forskningen om henne?) och har ofta och inkännande skrivit om henne på sin blogg.
En litet halvdold sida av det här (som inte bara gäller Rahikainen utan också Ebba Witt-Brattström och somliga av hennes elever) är nog att de ser debutboken som en av Södergrans allra tyngsta insatser, det är där de hittar mycket av det de värdesätter högst. Septemberlyran och den följande extatiska diktningen har man svårare för, likaså dragen av ett prästerligt tänkande och aggressiv tilltro till makten och omstörtandet (”denna arm är det som århundradet behöver”) 1918/19, eller det andliga elementet i hennes sista dikter. Dikter är naturligtvis en mycket bra bok och i sig ett slags uppbrott, men för mig och många andra är det 1918 som Edith fullt ut finner dkjpet och volymen i sin egen röst, det är nog också vad Hagar Olsson, Elmer Diktonius, Brunner, Ekelöf och många andra ansåg. Men för de här Kristevafrälsta forskarna är det ofta inte så (även om det inte uttalas öppet) och då kanske det slinker ner lättare när man påstår att ”vaddå, Edith var ju inte så himla fattig och dödssjuk” och det implicit är debutbokens Edith de först tänker på. Det är också hennes mest direkt "ung-kvinnliga" bok, och det appellerar säkert idag.
Skicka en kommentar