Mitt öppna brev till Åsa Beckman, med syfte att få igång en litterär debatt, visade sig vara sällsynt otajmat. I stället visade sig ännu en pseudo-debatt vara hennes mål.
Men ingen av deltagarna i Kulturmannen-debatten vare sig riskerade något eller sprängde några gränser, enligt min mening, möjligen med undantag för Elin Cullhed.
Då var det betydligt mer gastkramande att delta i poesidebatten 2004-2005 (vad signaturen OlofMartin en gång kallade "den debila språkmaterialismdebatten"). Läs gärna det här otäcka efterspelet till debatten på Childe Jakobs blogg, men bara om ni har starka nerver. (Jag deltog inte i det här stadiet av poesidebatten, då jag redan var utbränd av ett halvårs hätsk debatt. Skyttegravsskadad.)
Språkmaterialismdebatten ägde till större delen rum på nätet, nu tycks det som om mainstream-media tillfälligt har tagit tillbaka initiativet. Men hur trovärdigt är det? Och varför är identitetspolitik det enda som debatteras, inte estetiska frågor?
4 kommentarer :
De som hörs och syns i (främst) gammelmedia idag vill inte gärna ta risker; risken att framstå som besegrad av andras goda argument, eller att dina stories avslöjas som falska eller med svag relevans. Och inte heller risken att stöta sig definitivt med kompisar eller med folk som har makt inom media. Då blir det också säkrare att syssla med positionering än att försöka argumentera i sak, dramtaurgin i debatten blir klart viktigare än de frågor som man antogs diskutera.
Vi får alltså pseudodebatter som den nyss timade. Det är ju påfallande att nästan ingen av deltagarna gjorde en granskning av vad någon annan hade skrivit, lyfte upp det i nyporna och prövade det hårt. Inläggen är inte avsedda att läsas på det sättet, det handlar om kåserande lattetexter (om än i högt tonläge) snarare än argumentering. Och genom att hela tiden hänvisa till böcker, filmer och privata anekdoter och litet löst höfta ”ja, ni vet...så där...” så undviker man också att binda sig så tydligt för vissa utsagor, vissa tolkningar att man sedan måste stå för dem, hela vägen. Det är ett korkat sätt att ”debattera”, men det är ju begripligt i ett litet och numera rätt obildat land som Sverige där kulturtyckarna i DN och Expressen trängs på ett smältande isflak.
För tjugo år sedan var den typiska kultursidesdebatten, en genomkörare med (i de riktigt bra fallen) tjugo vitalt skrivna inlägg under loppet av en månad, av deltagare som vågade kräva en insats med de grå hjärncellerna av varandra och av läsarna, en självklar del av vad bättre kultursidor skulle syssla med. Det brandesianska kravet ”att sätta problem under debatt” levde kvar i tidningarna, och den sortens debatter genererade ny kunskap, ny insikt genom själva trycket och den argumenterande skärpan från flera håll. Idag är den i princip avskaffad, varken kulturredaktionerna eller ägarna tycker längre att det är värt besväret. Istället har vi fått en ändlös parad av krönikörer och posörer, som låtsas föra debatt.
Det är sant att skribenterna i Kulturmannen-debatten inte så mycket debatterade med varandra som de manifesterade sig själva ut mot offentligheten.
Deras argumentation bygger på personliga och anekdotiska exempel. Någon debatt - som läsaren blir klokare av - kan därmed inte sägas existera. Ändå försöker Åsa Beckman i sin slutreplik sammanfatta och besvara de olika inlägggen som om någon slags hård debatt verkligen hade förekommit. Men ståndpunkterna skiljer sig bara marginellt ifrån varandra.
Det är som svensk morgonsoff-tv (eller till och med Babel), De diskussioner och debatter som kan förekomma där är också till stor del på låtsas och överströsslade med mysiga småleenden; det är verkligen ingen som reagerar om någon av deltagarna svänger till en fråga, ställd direkt i deras riktning, på ett sätt som tydligt innebär att han/hon duckar för denna fråga, för att svaret skulle kunna dra upp något besvärligt eller för att få prata desto mera om sin favoritvinkel.
Det är uppenbart överordnat att det ska låta fryntligt och mysigt, men också: att somliga personer, tankar och axiom inte får ifrågasättas. Och privata narrativ och anekdoter är ju fredade från kritik av rena hövlighetsskäl, hur skulle det se ut om folk satt och skällde på varann i tidningarna kring varandras privata stories? (personligen menar jag att det körs alldeles för mycket privata narrativ i ”debatter” och krönikor idag, att de används på ett helt osorterat sätt och utan att någon kräver mer än en snitsig story som kan generaliseras upp med litet metaforer för att det ska funka som argument. Ska man använda ett privat narrativ så ska man normalt kunna visa att det finns skäl att anta att den där historien är giltig även för ganska många andra, och att den är relevant, det krävs en diskuterande kommentar med koppling till ämnet runt omkring – men redaktionerna idag tycker uppenbarligen inte så).
De som debatterar om kultur och samhälle i DN och andra stora svenska tidningar tillhör idag egentligen ett skrå (med många interna rangordningar och dunkla ritualer), snarare än en öppen offentlighet.
Det är (anser jag) oftast helt ointressant med debatter som kör på premissen ”nu måste vi alla visa Respekt för gruppen X” (och de som inte ’visar respekt’ på rätt sätt är dumma och onda). Den typen av debatt handlar nästan alltid i längden om att några i media ska tilldelas monopol på att uttolka vad som är rätt slags respekt för X, vilka gruppen X är och vad de gör – dvs moraliserande ideologiproduktion. Dessutom låser den sortens debatter fast gruppen i ett offerskap som görs till en del av identiteten. Tyvärr är det mycket vanligt idag med sådana debatter.
Att respekt skulle kunna vara något som man förtjänar genom vad man gör, genom att delta och uträtta något värdefullt, hamnar dessutom helt utanför sådana debatter. En uppfattning som sedan länge verkligen är grundmurad i Sverige nere bland vanligt folk, kanske mer grundmurad än på många andra håll.
Skicka en kommentar