För några veckor sedan - Kristi Himmelsfärdshelgen var det - deltog jag i Poetry Slam SM i Umeå. Jag har inte skrivit om det här tidigare i bloggen då jag numera har lite svårt att förhålla mig till tävlandet i poetry slam. Det känns ju inte som om man är med om ett poesi-evenemang i vanlig mening... Mycket av uppläsningarna är snarast en form av stand-up, förvisso underhållande men med sina inbyggda begränsningar. Annat är politisk aktivism i diktform. Poetry Slam SM är både större och mindre än det vi vanligen menar med poesi. Jag deltar på marginalen numera, eftersom min typ av existentiell och romantisk poesi är så sällsynt i detta sammanhang, och allt sällsyntare har den blivit under de år jag hållit på.
Jag tävlade för Huddinge Poetry Slam i år, mycket därför att det är det enda slammet i Stockholmsområdet som håller sig till den tradition som Erkki Lappalainen införde när han tog poetry slam till Sverige. Alltså opartisk MC (konferencier) och diktläsningar som står för sig själva, som inte behöver inramas av musik både när man går på scenen och går av. Alltid sår man väl några frön genom sitt deltagande, breddar begreppet om vad som är möjligt att framföra i poetry slam. Så brukar jag åtminstone resonera. Fick också en del för mig värdefull respons i år.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar