Han tar upp exemplet med Tomas Bannerhed, hur författaren efter sitt genombrott med August-priset får förfrågningar från alla möjliga håll om att börja skriva kritik (han tackar konsekvent nej).
Jag har själv många gånger lagt märke till hur poeter och romanförfattare som gjort en någorlunda uppmärksammad debut inom kort och plötsligt också uppträder som kritiker i DN, Expressen eller Aftonbladet. Det är i dag den snart sagt enda rekryteringsvägen för kritiker. På så sätt försäkrar man sig om att poeter också blir kritiker och själva systemets jävighet upprätthålls.
3 kommentarer :
Förr i tiden var ju författarkritikern - som ofta också var introduktör och diversejobbare - en rätt vanlig figur på kultursidor och i tidskrifter, från Karin Boye och Eyvind Johnsson till Lars Gustafsson, Kristian Lundberg och P-O Enquist. Deras livstid i den här dubbla rollen var också betydligt längre än idag och arvodena högre; det var ett accepterat sätt att jobba sig in i den litterära offentligheten (och dessutom innan det fanns författarskolor i Sverige).. Men idag är det en utrotningshotad art, det stämmer att mycket få tidningar som det är något med skulle vilja ragga upp oetablerade författare som har två okända prosaböcker i bagaget och låta dem skriva kritik. Och för dem som har slagit genom lönar det sig ju inte heller – och känns säkert inte heller särskilt meningsfullt...
Den som har en längtan efter att skriva kritik, och faktiskt också är kompetent för uppgiften, borde få frågan i första hand. Det ska inte vara en "belöning" för någon som nyss har slagit igenom med en roman eller diktsamling.
Den som har en längtan efter att skriva kritik, och också är kompetent för uppgiften, borde få frågan i första hand. Det ska inte vara en "belöning" för någon som nyss har slagit igenom med en roman eller diktsamling.
Skicka en kommentar