Jag måste säga att Expressens recensent Annina Rabe i förvånande utsträckning köper (nästan) alla Rahikainens tankar och teser kring Edith Södergran. Eva Ström i Sydsvenskan förhåller sig mer rimligt kritisk.
...
Det må vara sant att Rahikainen spräcker eller försöker "spräcka myter" (lätt obehagligt uttryck) men hon ersätter ju "myter" med på sin höjd halvsanningar. Jag ser inte det som något större framsteg.
Rahikainen vill således se E.S. som en glad (inte ledsen eller febrig) och medvetet arbetande (inte inspirationsdriven) författare... inte heller vill hon se någon tät koppling hos E.S. mellan liv och dikt. Någon som har skrivit "Dagen svalnar", inte kan väl hon ha varit med om några uppslitande erotiska erfarenheter? Nej, det måste vara Gunnar Tideströms uppfinning!
Möjligen överdriver jag något.
Men Hagar Olsson, Elmer Diktonius, för att inte tala om Tideström och Enckell - alla har de tydligen missuppfattat E.S. Sant är att ibland har de bristfälliga underlag för sina påståenden (gäller i första hand några ställen i Tideströms biografi, vilket Rahikainen dokumenterar). Men Rahikainen sågar urskiljningslöst nästan all tidigare forskning, med undantag för den allra senaste forskningen av Boel Hackman och Ebba Witt-Brattström. Boken slutar på ett kompositionsmässigt egendomligt sätt med utgivningen av Hagar Olssons "Ediths brev" 1955, det är som att den skyggar för att ta itu med forskningen från 1980-talet och början av 90-talet. (Ernst Brunners insatser lyser därför nästan helt med sin frånvaro.)
Hennes slutsatser blir följande summering, som också har återgivits på sina håll i texterna kring boken.
"Den Södergran jag vaskat fram är en ung levnadsglad kvinna, humoristisk, självironisk, okonventionell, resvan, social, rörlig, nyfiken, ombytlig och alert."
Det är faktiskt hurtigt i överkant, med tanke på Södergrans långa sjukdomstider, och jag rekommenderar läsaren att gå tillbaka till Hagar Olsson, Elmer Diktonius och Edith Södergran själv för att bedöma rimligheten i Rahikainens Södergran-bild.
Härnäst ska jag återvända till den samtida poesidebatten!
2 kommentarer :
Rahikainen verkar tro att Hagar och Elmer var nästan de enda som Tideström intervjuat som faktiskt hade träffat och umgåtts med Södergran i Raivola, de enda direkta vittnen som betydde något för hans bild. I själva verket talade han med ett betydande antal personer som hade bott i byn och varit bekanta med Edith eller åtminstone kunnat iaktta hennes levnadsomständigheter under en längre tid .- de finns med i listan över ”viktigare sagesmän” i slutet av hans bok och som referenser i noterna. Det är ingen tvekan om att Södergran faktiskt hamnade i verklig fattigdom efter 1917, att det gick snabbt och att hon uppfattade att hennes läge hade skruvats åt rejält på alla sätt, men Rahikainen undviker så gott som helt att diskutera den empiriska sidan av detta.
Man kanske också kan se det som att hon – för sitt arguments skull, för sin tolkning – väljer att bedöma utsagorna från dem som kände Södergran eller skrev om henne enligt samma metodkriterier som när en domstol dissekerar ett mord eller bedrägeri som skedde för tjugo år sedan. Vittnesmål som gjorts först efter femton eller tjugo år är då oftast av mycket lågt värde, eftersom det handlar om att erinra sig exakta fakta om en viss dag, ett samtal i en viss lokal etc (och dessa fakta dessutom är omstridda). Men när man samlar upp berättelser om en person från dem som umgicks med henne eller kunde se henne i hennes dagliga tillvaro så är det här tidsavståndet inte lika avgörande, och de som bott i Raivola hade dessutom föga anledning att böja sig för någon slags martyrlegend om Edith, en tradition som då (på 40-talet) fortfarande mest var en angelägenhet för en svenskspråkig bildad publik. Det finns ingen anledning att tro att de skulle ha pratat sig samman om att beskriva Edith som fattig, ibland illa klädd och med (vid en del tillfällen) dålig kontroll på sammanhanget i samtal hon förde (vilket kan ha berott på utmattning och halvsvält lika mycket som mentala egenheter) medah hon i själva verket, enligt Rahikainen, levde ett ganska bekvämt liv och mycket väl kunde ha rest till Stockholm eller Berlin 1920 om hon hade velat.
Med risk för att låta som en kremlolog så handlar det nog om ett betydande mått av personliga lojaliteter och att hålla sig väl med rätt personer och det som ”ligger i tiden”, både i hur ”Kampen om Edith” mottagits och i hur Rahikainens avhandling (som man alltså kan ladda hem från Helsingfors universitet) gick igenom i Finland – Ebba Witt-Brattström är ju numera professor i Helsingfors och avhandlingen är både starkt inspirerad av hennes forskning och (tycks det) framlagd under hennes domvärjo. Det bör ha varit ett visst skydd mot alltför tuff metodisk kritik.
Hehe, citatet är ju extremhurtigt. Det hade bara fattats att hon "tog för sig" eller "tog plats i offentligheten". Nu har jag faktiskt inte läst en enda bok om Södergran, föredrar dikterna, men jag skulle tro att biografier om kvinnliga författare präglas mer av diverse föreställningar/fördomar/ideal, för att uttrycka det slarvigt - idag, att vara "nervklen" passar inte med en borgerlig hurtighetstyranni, man vill ha en käck, världsvan kvinna som är representativ och gärna lite bossig och pladdrig. För att spetsa till det alltså :-) Intressant diskussion här i alla fall,
Skicka en kommentar