Skribenten i Fokus återger helt okritiskt innehållet i Agneta Rahikainens bok (och Ebba Witt-Brattströms tidigare bok "Ediths jag) och snarare förstärker hennes teser.
Jag tycker rätt bra om den feminism som Ebba Witt-Brattström står för, men risken är att behovet av förebilder leder till direkta felaktigheter i historieskrivningen.
En annan sak: Jag förstår inte det där snacket, som Rahikainen kör med, om att lungsot skulle vara en så "romantisk" sjukdom. (Rahikainen påstår för att komma undan den benämningen att Edith Södergran bara var sjuk under korta perioder.) Det finns några stora romantiska poeter som avlidit i tuberkolos, helt klart. Men själva sjukdomen är ju direkt obehaglig och otäck. Ernst Brunner har skildrat den med sakkunskap i sin roman "Edith" från 1992. Han jobbade ju som vårdare på Uttrans sanatorium utanför Stockholm i sin ungdom.
2 kommentarer :
Vi kommer förmodligen att få leva med ett skikt av pimpade och förtäckt ideologiserade böcker och ”debatter” om avlidna författare,.politiker, filmskapare, filosofer och så vidare. Redaktionerna varken kan eller har lust att hålla emot, en bokrecension ska göras på någon vecka av nån frilansare eller krönikör, och jobbiga debatter om sanningshalt, anakronistiska läsningar eller tolkningsfrågor i en bok om någon som dog för trettio eller hundra år seda nvill man inte ha.
Rahikainen har visserligen haft tjugo år på sig att forska igenom Edith Södergran, men man kan inte räkna med att de som recenserar hennes bok eller skriver om debatten i andra hand normalt skulle ha självsyn på de viktigaste inläggen i Södergranforskningen, de böcker A.R. diskuterar (eller hastar förbi). Om Brunners forskning i stort sett försvinner eller avfärdas som ett patriarkalt inlägg (med stöd av Ebba Witt-Brattström) så har den vanlige recensenten som inte är inläst på Södergran knappast någon chans att se vad det är som pågår. Det är förstås redaktionerna som borde stå emot, men idag är det ju inte den sortens personer som sitter där, desutom är lyrik knappast något högstatusämne...
För de flesta kritiker som får hand om en sådan här bok i dagens Sverige – och för nästan alla allmänreportrar/tyckare, som här i Fokus – räcker det nog att Rahikainen har disputerat på Södergran för att den vetenskapliga hållbarheten i det mesta hon säger ska tas för given. Särskilt när hon lägger fram sin bild av ”fakta”, t ex att Edith inte var kroniskt sjuk på riktigt, att hon fick duktigt bra kritik och inte kan sägas ha levat i verklig fattigdom. En person som har doktorerat och sysslat med Södergran i tjugo år kan ju inte vara lättsinnig, slapp eller agendadriven i sin hantering av sina källor.
Den närmare diskussionen av sitt material (md fotnoter och metod) gör Rahikainen bara i avhandlingen och den har de flesta kritiker ju inte läst, i ”Kampen om Edith” framstår grunddragen av hennes bild därmed som givna, som ställda bortom diskussion. Man kan se samma ”märkta avsikter” i hur avhandlingar i statskunskap med fokus på politiskt heta frågor ofta lyfts på ledarsidorna; gillar ledarskribenten de slutsatser som görs så citeras det som om boken vore lagens tavlor. Ristade i sten och skickade från Gud. Titta, han är doceeeent, då kan han ju inte ha fel! De som är närmare bekanta med ett ämne vet ju att forskning i statskunskap, litteraturvetenskap, genusteori eller något annat verkligen inte är ofelbar eller fri från den tid och plats där den uppstått, men det är nog en debattnivå som svenska tidningar har lämnat bakom sig.
Skicka en kommentar