Någon kritik eller större problematisering av denna inriktning – som Nilsson Tornborg närmast hyllar samtidigt som han inser att poesin i dag finner allt mindre plats i offentligheten – finns heller inte. Nå, det är väl inte heller tidskriftens huvuduppdrag att ifrågasätta, utan snarare att lyfta fram den vitala lyriken och ge några analyser på köpet. Men jag saknar den där lilla kontroversiella eggen som Boel Schenlaer och jag kunde uppbåda i Lyrikvännen i samband med 50-årsjubileet och den där sältan som vederkvicker. Någon som över huvud taget säger emot, när tio-femton år av språkmaterialism ska summeras som utgångspunkt inför fortsättningen.
En ökande politisering är inte självklart någon fördel, så länge den romantiska och djupverkande poesin lyser med sin frånvaro bland de utvecklingslinjer som skymtar.
Men en del bra poesi ingår. Notabelt är att Nina M. Olsson och Håkan Sandell översätter Pasolini, en liten återanknytning till Boel Schenlaers redaktörskap, som ju lyfte fram Pasolini en gång.
Jag vet inte om det främst beror på poesins marginalisering, lyriktidskrifternas tillbakagång eller bristande folkrörelsearbete – men Lyrikvännens prenumerantstock har minskat från grundarårens 15.000 till i dag 800-900 prenumeranter. Det hade varit klädsamt om redaktörerna ändå hade kommenterat denna utveckling och funderat lite över vad det beror på.
Av redaktörernas förord framgår att Raattamaas brus-estetik lever vidare i ny gestalt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar