Den allestädes närvarande Edith Södergran dyker upp även när jag öppnar den nyutgivna boken ”Poesin. En debattbok” (Ellips förlag). Det är poeten Peter Mickwitz som skriver redan på s. 11 om hur han återupptäckte E.S. befriad från all ”biografisk dunst” när han skrev in hennes dikter till ett stort litterärt översiktsverk, Den finlandssvenska dikten i sexton band.
Denna strävan hos Peter Mickwitz bort från en biografisk läsart säger kanske något, i samband med nedanstående bloggnoteringar om Edith Södergran. Men jag låter det vara osagt.
”Poesin. En debattbok” är inte så mycket en debattbok som en samtalsbok, den utgör helt enkelt en mailväxling mellan sex nutida finlandssvenska poeter. Förutom Peter Mickwitz medverkar Matilda Södergran (igen!), Henrika Ringbom, Agneta Enckell, Tatjana Brandt och Ralf Andtbacka.
Det är poeter från olika generationer, den äldsta född 1957 (Agneta Enckell) och den yngsta 1987 (Matilda Södergran), i några fall är de en del även av utgivningen i Sverige. Agneta Enckell får till exempel ut sina dikter med delupplagor i Sverige.
Det är relativt etablerade poeter, även om åldersskillnaden mellan dem är stor, som synes hela trettio år.
Vad gäller synen på poesi tycks de ha något gemensamt. De talar alla – mer eller mindre vältaligt – för den ”svåra” poesin och beklagar sig genomgående över att den har blivit allt mer undanskuffad i den litterära offentligheten.
Känslan av instängdhet i det trygga men också väldigt lilla Svenskfinland är genomgående. Men det handlar alltså också om en instängdhet i den ”svåra” och som obegriplig stämplade poesin som de själva skriver. (”Svår” poesi ska i diskussionen mellan de finlandssvenska poeterna uppfattas som ett bredare begrepp än den svenska OEI-poesin även om likheter finnes.) Här verkar de samtliga befinna sig på ungefär samma nivå i sina värderingar, det sker så långt jag läst hittills ingen tydlig debatt mellan någon av deltagarna i samtalet.
Här några typiska passager från Agneta Enckells mail nr 1:
”Ända sedan mitten av 90-talet har jag haft en känsla av att man inom kulturjournalistikens ramar har velat skriva ner poesin, åtminstone den poesi som debuterade under 80- och 90-talen. Varför ville man (och vem är ”man” och var det en medveten styrning?) minska poesins synlighet till nära noll? Efter den starka fokuseringen på poesin på 80-talet?
/…/
Här kan man ju inte komma ifrån tanken att den nyare poesin, som ju anses ”svår”, blev särskilt bekymmersam: hur skulle man skriva om den? Den nya obegripliga poesin? Kan det vara så att obegriplighetsepitetet används för att avfärda den slags poesi man upplever som besvärlig, svår, för mångtydig, för tät i språket, för avvikande från det ”normala” språkbruket…?”
/…/
Men man måste kanske också, som poet, fråga sig själv varför man då skriver en poesi, som till och med av initierade kritiker anses, eller upplevs, som för svår att orientera sig i.”
Här finns som synes ett mått av självkritik, så vida den inte enbart är retorisk. (Matilda Södergran är inne på liknande tongångar.)
Men i själva verket skulle jag önska mig en modigare attack i försvaret för poesin, och gärna också en mini-antologi med de medverkande poeternas bästa dikter.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar