Panelen bestod av Jonas Ellerström (moderator), Athena Farrokhzad (poet), Ann Lingebrandt (kritiker) och Magnus William-Olsson (poet m.m.).
Man ägnade mycket av sin energi i samtalet åt en fråga som kom upp ganska snart:
Hur skiljer sig 10-talets poesi från det nyss förflutna 00-talets?
Här tycktes panelen faktiskt riktigt överens om att det fanns en sådan tydlig skillnad, och man fyllde snabbt i varandras synpunkter: Poesin var mer politisk (Farrokhzad), den var mer "kommunikativ" och "tillgänglig" (Lingebrandt) och det var en poesi som sökte sin "röst" på ett nytt sätt (William-Olsson).
För mig var det en något surrealistisk upplevelse att sitta och lyssna på detta. Allt som framkom som det nya i 10-talets poesi var sådant som jag hade kämpat för (utom möjligen plakatpoesin) i tiotalet år, i stark motvind dessutom. Och att en tillgänglig lyrik skulle premieras, det motsägs ju både av förlagens utgivningslistor och bidragsfördelningen från Kulturrådet (se här nedan).
Men helt klart är att poesipendeln har svängt, och det är väl bara att vara tacksam för det. Språkmaterialismen är nu officiellt på väg ut.
I utställningen med gamla nummer skyltas det även med gamla kontroversiella nummer som förra jubileumsnumret, nr 1/2004, då Boel Schenlaer var redaktör och jag skrev några för den tiden illa sedda artiklar. Så Lyrikvännen verkar åtminstone inte skygga för den stridbara delen av sitt förflutna.
Att Lyrikvännen skulle ha "definierat" svensk poesi genom åren, som det hette i inbjudan, är väl att ta i. Men en stark årgång 2014 är de inne i nu, och det är en bra tidskrift, snart den enda jag regelbundet följer. Att den alltmer under Ellerström har fått en sydsvensk, regional prägel går inte att komma ifrån, på samma sätt som många tidskrifter väl har en stockholmsk prägel och andra en göteborsk. Så det må väl vara hänt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar