Simonsen verkar mena att Boel Schenlaer som motståndare till språkmaterialismen över huvud taget inte har rätt att recensera konceptuella lyrikverk.
Det är bara på ytan en häpnadsväckande tanke. Är det inte redan så svenska kultursidor fungerar? Anna Hallberg, Hanna Hallgren, Lars Mikael Raattamaa m.fl. har sina egna uttolkare som sällan tar sig an mer traditionell lyrik, även om det händer att de gör det. Tvärtom fungerar det däremot inte! Traditionalistiskt anlagda kritiker – i den mån det finns några kvar – får inte ta sig an den (förment) språkexperimentella lyriken, som därmed är skyddad för kritik. Att Svenska Dagbladet för några år sedan sparkade ett 30-tal frilansande litteraturkritiker har bidragit till detta klimat där varje litterär inriktning har sina egna hovkritiker, vad gäller lyriken har ju Svenska Dagbladet mest OEI:s Jesper Olsson och Magnus Bremmer kvar som skriver kritik, och de har ju självklart sina preferenser. Som sammanfaller med den språkmaterialistiska poetiken. Så ser det ut även på de andra stora kultursidorna. Visa mig en avvikande röst i detta klimat.
Poesi, dikt, lyrik och lögner. Ev. nåt om musik, krocket och fotboll också.
2014-11-20
En fråga om det litterära klimatet
Kräver en språkmaterialistisk poesi också en språkmaterialistisk kritik? Är det så att dagens språkmaterialistiska – eller kanske snarare konceptuella – lyrik kräver en egen sorts uttolkare som blivit specialiserade på just denna sorts lyrik? Har den konceptuella lyriken blivit en helt egen genre med egna förståsigpåare?
Ja, kanske är det så. Det är i alla fall vad den danske poeten och kritikern Kim Simonsen verkar mena när han går till rasande attack mot Boel Schenlaer i en lång diskussionstråd på Facebook. Boel har nämligen sågat Raattamaas senaste konceptuella verk Kommunismen på tidningen Kulturen. (Hon har tidigare även sågat Ida Börjels senaste verk.)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget
(
Atom
)
12 kommentarer :
Jeg kan jo ikke skrive mere her, så jeg kan kun se på at I fordrejer mine ord. Jeg lover at starte en tråd et andet sted. men ingen jeg "drår at helvete" blot EN bemærkning. Fx er ordet "språkmaterialisme", en nedsættende betegnelse som modstanderne har givet en poesi som de ikke kan lide, ej heller forstår ser det ud til, denne dominerede i 1990erne svensk nittitalet!!!!!! Og debatten er DERFOR afsporet forlængst, da denne språkmaterialisme, der i virkeligheden var den amerikanske language (L A N G U A G E) poetry også har overlevet sig selv mere eller mindre og vi lever ikke med en postmoderne poesi, men med en der er post-postmoderne. Språkmaterialiems og konceptpoesi, eller mere rigtigt proto-koncept poesi, som Børjel og fx min egen, er ikke DET SAMME. Men I fatter ingenting, I hænger fast i gamle betydningsrester og gamle onde kampe, som en romantisk retrogarde og græder om at I ikke kan få anderkendelse med jeres metafor stuk og gammel Transtrømer poesi fra yesteryear. Der ER slut i hele Norden med det som I kalder (hadfuldt) språkmaterialisme. I aner ikke hvad foregår i poesien og det kan mærkes. Svensk poesidebat er forkvaklet og fordrejet, den er ond og politiseret.
Hej Kim! Jag tycker det vore utmärkt om du ville samla dig till en debattartikel om läget i svensk poesi utifrån dansk horisont. Utrymmet för svensk poesidebatt har gått från litet till i stort sett obefintligt. Men det är möjligt att du skulle kunna få in någonting i DN, SvD, Aftonbladet eller Expressen.
P.S. Tranströmer är en bra poet. Nu behöver man inte vara bakåtsträvare för att man föredrar en tillgänglig och berörande poesi, det har du totalt fått om bakfoten. Den svenska språkmaterialismen hade sin högflod ca 2006-2008 då den (och dess allierade tidskrifter) var närmast totalt allenarådande. och fick alla utmärkelser som gick att få. Detta samtidigt som de tongivande kritikerna och poeterna hävdade att det inte fanns någon språkmaterialism! Det låg en stor falskhet i detta.
Dagens konceptpoesi har beröringspunkter med det jag kallar språkmaterialismen. Den sistnämnda strömningen har skadat svensk poesi för lång tid framåt iom att den som egentligen marginell riktning fick en egendomlig hegemoni. Dess dominansperiod sett i ett större perspektiv varade i runda tal femton år och vi dras fortfarande med efterverkningarna. En romantisk, subjektiv och känslomässig poesi kommer alltid att finnas, om än undertryckt, och kan inte falla för några åldersstreck. Poesin utvecklas inte linjärt på det sätt som du tycks tro.
Den svenska modernismen hade väl på ett sätt också sina ”hovkritiker”, t ex Artur Lundkvist och Kjell Espmark, men dessa var betydligt mindre smalt revirinriktade (och dessutom genuint kunniga och engagerande skribenter på ett helt annat sätt än de flesta av dagens lyrikkritiker). Jag tror att språkmaterialism-boomen framför allt är en spegling av att lyrik har blivit en så pass marginaliserad konstform. I dagens medier smäller nya datorspel mycket högre än nya diktsamlingar eller nya poeter, då finns det ett tryck att liksom formatera om poesin och göra den mer skyddad och speciell.
"Kräver en språkmaterialistisk poesi också en språkmaterialistisk kritik?" Det är snarare såhär: Svenska dagstidningars kulturredaktioner borde göra sitt yttersta för att få ensamrätten att publicera den sortens poesikritik som Schenlaer skriver.
Den romantiska, subjektiva poesi Andreas talar om är 200 år gammal, den är inte någon tidlös, evig poesi. Före det var poesi lika med typ all litteratur, inklusive lärd litteratur. Det finns flera beröringspunkter med sådana äldre sätt att skriva och deras retoricitet, språklighet, bland de så kallade språkmaterialisterna. Det är ett misstag att tro att det bara rör sig om en nymodig trend, trenden har också en hel ideologisk kontext till vilken den förhåller sig. Kalla det då modernism, för en övergripande paraplyterm. Modernismen är också föralldel till delar romantisk, men den innehåller också antiromantiska drag såsom angrepp på individualismen (dels att författaren är ett ensamt geni, dels att läsaren är en borgerlig man i fåtölj). Ni förenklar för mycket.
Språkmaterialismen har en hel ideologi och innebär ett brott mot modernismen. Det handlar ju inte längre om att subjektet vill uttrycka sig och använder sina känslor och muntlighet i dikten.
Sen går det faktiskt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det ena är att den svenska samtida, konceptuella och experimentella poesin ofta är undermålig. Det andra är att Boel Schenlaer skriver illa, är fördomsfull och uppvisar rättshaveristiska drag när hon bedriver poesikritik.
V sa det bra. Jag har ännu inte, trots många tappra försök, övertygats av det jag läst från textproducenterna i kretsen kring OEI. I viss mån blivit förbannad över att känna mig lurad på några timmar värdefull lästid, av vurmande recensenter som såhär i efterhand inte verkar vågat nagelfara texterna för handen. Att som poet ha en nydanande ambition är i sig en bra inställning, men det räcker inte med inställningen för att det ska bli bra litteratur. Inte heller att en har den "rätta" bakgrunden eller vänkretsen. En ska heller inte som läsare behöva leta efter kvaliteter eller behöva ha specialistläsarkompetens för att inse den konceptuella eller refererande strukturen. Bra poesi ska ringa i alla klockor.
Tyvärr har denna debatt polariserats i att man antingen håller på avantgardet, är avliden modernist eller ännu mer fossil romantiker. Fler nyanser tack.
Läs valfri poesirecension av Aase Berg och ni ser nån som hånar både romantiska och modernistiska drag i dikter. Den typen av åsikter har fått ett enormt genomslag i poesivärlden.
Vi har en situation där ca tjugo-trettio kritiker, som nästan alla också råkar vara poeter, har positionerat sig på de stora kultursidorna och samtliga driver den "nya" konceptpoesin som den enda samtidspoesin som räknas (allt annat anses vara föråldrat).
Samtidigt har vi poeter, några av dem också kritiker, som är verksamma inom den stora traditionen av existentiell, romantisk och modernistisk dikt, som allt mer får se sina publiceringsmöjligheter beskurna.
Var och en borde kunna se att detta inte är en rimlig utveckling. Det har blivit en återvändsgränd för den svenska poesin.
Vi har en situation där ca tjugo-trettio kritiker, som nästan alla också råkar vara poeter, har positionerat sig på de stora kultursidorna och samtliga driver den "nya" konceptpoesin som den enda samtidspoesin som räknas (allt annat anses vara föråldrat).
Samtidigt har vi poeter, några av dem också kritiker, som är verksamma inom den stora traditionen av existentiell, romantisk och modernistisk dikt, som allt mer får se sina publiceringsmöjligheter beskurna. Var och en borde kunna se att detta inte är en rimlig utveckling. Det har blivit en återvändsgränd för den svenska poesin.
Skicka en kommentar