Den biografiska läsningen igen

När är det befogat respektive inte befogat att ta upp en författares biografi i sin recension?

Det är intressant att titta på två olika recensioner av Lidija Praizovic där hon till synes intar två helt olika positioner i förhållande till den biografiska läsningen. Den första gäller Christina Rossettis Trollmarknad. I sin recension i Aftonbladet vänder hon sig emot den biografiska läsningen inte bara av Christina Rossetti utan av kvinnliga författare över huvud taget:

”Olle Thörnvalls förord är gubbigt, då fokus läggs på Rossettis känsloliv och biografi, på ett sätt som är vanligt i läsningen av kvinnliga författare.” [Olle Thörnvall är översättare.]

Jag har diskuterat mottagandet av den lilla volymen med Christina Rossettis dikter tidigare här på Den Blinde Argus.

Här fördömer hon alltså den biografiska läsningen, åtminstone när den görs på ett gubbigt vis! Helt annorlunda förhåller det sig när Lidija Praizovic skriver om Anne Sexton. Här lyfts i stället en rad biografiska uppgifter om Anne Sexton fram, hon tog livet av sig, gick i terapi, skrev dikter utifrån i litteraturen tidigare föga använda ämnen (som menstruation och onani till exempel).

Anne Sexton är utan tvivel en framstående och frigörande poet. Men hennes roll som feministisk ikon och förebild verkar vara en ofrånkomlig del av hennes eftermäle. Så hur förhåller vi oss nu till den biografiska läsningen? Själv har jag uppfattningen att en del uppgifter kan vara relevanta (men spelar det roll om det är en kvinna eller man som lyfter fram dem?). Kultförfattare eller ikoner har ofta ett väldigt hårt liv, Sylvia Plath är en annan författare med en liknande roll i amerikansk offentlighet. Det finns ett pris att betala för denna beundran. Eller hur ligger det egentligen till?