Visst var jag bekant med Ola Julén som författare. När jag tänker efter hade jag nog hört hela Orissa uppläst på någon poesifest. Det var ett snabbt bläddrande, snabbt som blicken och uppfattningen.
Det var naturligtvis mörkt. Nästan för mörkt för min smak.
Sedan, långt senare, började jag träffa på Ola i Alvik där jag jobbade. Vi hälsade men pratade inte, vi kände ju inte varandra utan var någon slags avståndsbekanta så som det är ibland. Han var kraftigt överviktig, stödd på två kryckor tog han sig fram. Ofta satt han på en bänk vid Alviks torg.
Men jag visste inte hur det var fatt och jag vet det fortfarande inte. Jag fick en chock när jag fick meddelandet genom tidningarna att han hade gått bort (2013), endast 42 år gammal.
Hans andra diktsamling, hopslagen med hans första i en gemensam utgåva, är bättre än den första. Reduktionen har drivits tillbaka en del. Diktjaget har tagit en annan väg, gått in i det ömsesidiga, i växelsången, ända fram till kärleken. Det gjorde ett starkt intryck på mig. Men även dessa korta (men inte lika korta) rader startar mörkt innan de introducerar ett annat flöde.
Det är en kall, klar dag.
Jag kommer aldrig att visa dom här dikterna
för någon.
(ur ”400”, kärleksdikter av Ola Julén)
Ola Julén, utgivning: diktsamlingen Orissa, Ink förlag 1999
Orissa tillsammans med diktsviten ”400” gavs ut 2003.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar