För mig har det alltid handlat om diktsamlingen och poeten. Diktsamlingen som fysiskt objekt att beundra och älska, att gå in i för att se vad som finns där, kanske plocka isär diktsamlingen i sina beståndsdelar och sätta ihop den igen för att se hur den är gjord. Att lära sig flyga genom att ta till sig dess lyftkraft.
Inledningsvis kanske man härmar, man provar att skriva likadant som t.ex. Bruno K. Öijer i diktsamlingen ”Giljotin”. Man lär sig av hans teknik, sättet att arbeta med teman med variationer. Sen inser man efter några försök i den vägen, att det inte är en ny Bruno K. Öijer som världen eller ens man själv behöver. Nej, det man är ute efter är att hitta något annat, något eget, som berör en lika mycket som Bruno K. Öijers ord berör en. Att hitta en egen tematik, begravd någonstans djupt därinne i hjärtat och själen. Det gäller att locka fram den.
För detta kan man göra; man kan sätta sig i beredskap för skrivandet. Man kan hitta ett eget, inre rum och utvidga dess obegränsning med tiden. Man kan ta djupa, begrundande promenader för att komma närmare sitt eget ärende, gå på konstutställningar och poesiuppläsningar. Man kan hitta ett vilans och inspirationens rum inuti sig själv. Skrivövningar hjälper inte mycket, utom kanske på marginalen; det gäller att hitta sin egen väg.
Jag sa inledningsvis att det handlar om kärlek, om diktsamlingen och poeten. Att umgås med poeter hjälper, kanske skrapar något guldstoft av sig från umgänget med levande poeter man beundrar. Det är inte så naivt som det låter, poesi är också en levnadskonst, och kanske hör det till poeternas liv att bli fulla och ringa upp varandra två-tre på natten. Åtminstone en del av min ungdom gick åt till sådana utflykter och vallfärder. Av poesins element är poesiuppläsningen det tredje, det som binder samman poeten och objektet, diktsamlingen. Det som levandegör texterna på ett unikt sätt i nuet och den djupa kommunikationen. Det som lyfter tankarna och orden över det vardagliga, det som låter oss tala till varandra på det allvarliga oefterhärmliga sätt som vi var menade att tala på. En poesiuppläsning ska vara inget annat än skakande, det är så man lär sig leva och skriva.
Kom på lördag den 11/11 kl.15-20 på Bokmaskinens Litteraturdag då vi bl.a. ska prata en del om de här frågorna!
6 kommentarer :
brilliant!
Tyckte det behövde sägas.
Jag har gått totalt fyra år på olika skrivarlinjer. Där träffade jag både ointresserade puckon som fått en femma på någon uppsats på gymnasiet och trodde sej vara en litterär mästare, och frälsta litteraturälskare som var öppna och ville prata om skrivande, och de var de sistnämnda jag tydde mej till. Jag lärde mej mycket av samtal med dem. Vi delade dedikationen till litteraturen (som jag säkert delar med dej också, Andreas). För min del var det fyra år med studiemedel och ett umgänge med dem jag valde att umgås med, de som älskade litteratur, alla samtal. Det gav mej tid att skriva och lära mej hantverket, som det också är, hantverk och passion. Tidigare hade jag inget sånt sammanhang, i Landskrona. Och några väldigt bra lärare. Närhet, absolut, närhet är den bra litteraturens kärna. Bra skrivet, Andreas, även om jag vill slå ett slag för bra skrivarlinjer, Skurups, framför allt.
Jag känner en massa författare som gått på skrivarlinjer, och de som kännetecknar dem, att de alltid gått sin egen väg, men fick lite hjälp på traven via skrivarlinjerna, ekonomiskt och dedikerade lärare. Alla som verkligen älskade litteratur som låg nära, det ska alltid vara nära skinnet. Men det kan vara bra att träffa folk, och lära sej av andra. Det kan man givetvis göra på andra platser också, jag har gått rätt mycket på mörka gator, men skrivarlinjerna gav mej verkligen något.
Det är inte antingen-eller. Det här är vad som gäller för mig.
Jag fattar det, Andreas, jag skrev om vad som gällde för mej. Både du och jag tycker ju om att diskutera litteratur, vi är engagerade i litteratur som inte nödvändigtvis säljs, men borde säljas. Jag hoppas att du förstår att jag inte bråkar, bara ger min syn på saken, jag älskade verkligen skrivarskolorna. Och nära, det är vad poesi och all litteratur handlar om, och där är du ett föredöme.
Skicka en kommentar