1983

Bruno K. Öijer är en poet uppfylld av visionerna, som låter bilderna komma till honom. Det långsamma eller snabba bildseendets poet låter filmen komma även när han lämnar sin lägenhet och det inre arbetet. Det handlar kanske inte om solipsism, snarare om att den yttre verkligheten på grund av det långvariga bildarbetet antar visionens drag även den. Det är alltså poeten som framkallar verkligheten när han är ute på gatorna. Därav de tre sista raderna i Sven Thomas Nordlöfs dikt tillägnad Bruno K. Öijer, ”harlekin i regn (sent 1900-tal)” ur diktsamlingen ”Kortet och nyckeln”. En diktsamling fylld av dedikationer som öppnade vägar för mig, orientering bland möjliga vänner och författarskap.

med den promenerandes hastighet

befolkas tom gata
fylls blå himmel med moln