Höstens bästa poesi är utländsk

Inte mycket i svensk originalpoesi under senare tid har publicerats som når upp till fotknölarna på de gamla stötarna sydkoreanen Ko Un (1933-) i samlingsvolymen ”Vit fjäril” och japanen So Sakon (1919-2006) i ”Ryggsim mot dödsriket”. Dessa östasiatiska diktsamlingar, med deras grymma erfarenheter från krig och våld, står ut som välbehövliga injektioner i den svenska poesihösten där man måste gå till översättningarna för att hitta något av substans. (Vårarna brukar vara bättre, och det har väl inte bara med elementen att göra. Bokförlagen har planerat det så.) Ett liv som demokratiaktivist har gett Ko Uns poesi en särskild paradoxal lätthet, han urskiljer vad som är viktigt och det är själens och kroppens enkla, basala rörelser.

till dig

oroa dig inte
det blåser igen
tomma grenar dansar i vinden

(ur ”vit fjäril”, Bokförlaget Atlantis, övers. Sun-Kyoung Choi)

P.S. Jag undrar vad Bernur har emot tillgänglig poesi. (Jag uppfattar hans recension som lite nedlåtande; hyllningen känns väldigt pliktskyldig.) Jag skulle personligen karakterisera Ko Uns poesi som ”tillgänglig och experimentell” i sin kompromisslösa enkelhet, som mycket av den bästa poesin varit genom århundradena. Nobelpriset behöver vi inte prata om.

II.

Angående författare och deras tro:
Ko Uns buddhistiska bakgrund visar sig i den höga värderingen av tomheten, som i hans poesi har en särskild aura.
En annan översättningsvolym, denna gång av en amerikansk poet, Franz Wright, visar på en motsvarighet inom den kristna kultursfären.
Wright har i sin diktsamling ”Till fots till Martha’s Vineyard” (övers. John Swedenmark) med ett flertal dikter som handlar om hans kristna tro.
I dikten ”Brev – januari 1998” beskriver han deltagandet i en ordinär högmässa som en stund av gemenskap bland glest utspridda mässbesökare som inte känner varandra. Ibland genomfars de av en lyckokänsla som kommer liksom från ingenstans.

Jag är inte bekant med nån av dom
därinne; ifall dom tilltalade mig
skulle jag känna mig rätt ställd.
Men det har ingen gjort hittills och jag vet
att jag själv aldrig skulle göra det.
Jag deltar inte, det har jag ingen rätt till;
jag lyssnar bara, och varje morgon
upplever jag en sån stund av lycka att jag andas
och andas tills skräcken kommer tillbaka. /…/

Även det här är en av årets bästa diktsamlingar, jag hade dock aldrig hört talas om den om inte Elias Hillström, bibliotekarie vid Stockholms stadsbibliotek, haft med den på sin årsbästalista på facebook. Franz Wright blandar skickligt dikternas slängiga ton med ett mysteriums återkommande närvaro, jag tror inte ens det är något recept utan snarare ett sätt att vara i dikten genom livets skiftningar.

Ko Un, vit fjäril, Bokförlaget Atlantis
So Sakon, Ryggsim mot dödsriket, Tranans förlag
Franz Wright, Till fots till Martha’s Vineyard, Bokförlaget Edda