I början av 2000-talet ansåg jag att estradpoesi var den viktigaste formen av poesi; att den poet som inte kunde göra ett bra framträdande med sina dikter inte var någon riktig poet. Poesin skulle med fördel möta en i sin ursprungliga form som var det muntliga, en levande röst. Möjligen var det därför en paradox att jag 2008 gav ut en diktsamling som hette just ”Muntliga dikter”. Min tanke var att dikterna skulle funka både i tryck och på scen. Jag ville att de muntliga dragen skulle följa med in på boksidan, framförallt enkelheten, tilltalet och det känslomässiga uttrycket – allt som för övrigt hade låg status då, i början och mitten av 00-talet när språkmaterialismen bröt igenom. (Språkmaterialismen stod som bekant för motsatsen, en slags anti-romantik.) Det var ingen slump att Bob Hansson vid den tiden hellre kallade sig ”poet” än ”estradpoet”, det var en kamp för att tas på allvar och för att få definiera sitt eget uttryck. Jag valde motsatt strategi i den lilla offentlighet jag verkade i och kallade mig stolt för ”estradpoet”. Ett drag av medveten provokation fanns det i detta, som så ofta.
Med tiden har jag i alla fall kommit att modifiera min ståndpunkt utan att för den skull vilja argumentera mot den yngre upplagan av mig själv. Jag har kommit att tycka ungefär så här, att du behöver inte vara estradpoet, det viktigaste är tilltalet. Det kan t.o.m. räcka med muntliga åtbörder så är ordet där!
Vad gäller diktens enkelhet är det inte alltid så enkelt; kom ihåg att enkelheten kan vara till för att dölja komplexiteten. Med ordskapelser vet man aldrig så noga, det glasklara kan rymma ett mysterium. Själv försöker jag ligga nära livet i det jag skriver, livet är som bekant både enkelt och svårt och den känslan vill poesin hitta en gemenskap med.
Muntliga dikter-trilogin:
Muntliga dikter, Titel förlag, 2008
Kärleksbikter (Muntliga dikter 2), Fri Press, 2013
Muntliga åtbörder, liten lyrisk självbiografi (Muntliga dikter 3), Fri Press, 2017
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar