Jag imiterar motorcykeln som jag hyr
i hårnålskurvan imiterar jag döden
som jag undgår genom att ta den allt för snävt
Vid den enda öde strand jag hittar
imiterar jag vågorna som skulle dra mig ut
och bleker jag i solen den enda
kärlek som kunde ha varit
stark och rimlig nog att föra mig härifrån
Thassos
Den här dikten av Peter Lindforss ur Den Blinde Argus nr 15/16 (1988) har alltid förbryllat mig. Men kanske börjar bilderna klarna.
Jaget i dikten har tagit del av kritiken av massturismen som riskerar leda till ett förtingligande av upplevelsen. Titeln tyder på det och de återkommande (själv)anklagelserna för imitation likaså.
Men hur imiterar man döden utan att i själva verket vara i en fas av långt gången individuation?
Resenären letar efter en öde strand, han vill vara ensam. Han letar sig bort från en kärlek som är stark nog att ta honom hem. Den imitation han talar om slår över i något annat, någon som försöker komma till rätta med sig själv.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar