Ett antal snäpp upp från kniv-Kungsholmen (Fridhemsplan) och kniv-Söder (Hornstull) ligger vad den irakiska poeten Ali Thareb kallar ”knivarnas rike”, hans bild för det moderna Irak där det är ett risktagande bara att försöka överleva.
Ali Thareb är född 1988 i staden Babel och har tillsammans med fyra andra irakiska poeter i poesigruppen Kulturens milis gjort sig känd för drastiska perfomances, bl.a. på ett sönderbombat kärnkraftsverk. Den på svenska (översättnng från arabiskan av Jasim Mohamed) nyligen utgivna ”Ömsint man från knivarnas rike” på Magnus Grehns förlag är hans femte diktsamling. Ali lever för närvarande som fristadsförfattare i Region Jönköpings län.
Som poet arbetar Ali Thareb mycket med paradoxer. Våldet ligger hotande som en bakgrund överallt han vänder sig, och landet han kommer ifrån uppfattar han som en ”likkista”.
Temperaturen i dikterna är hög, för att utspelas i ett så dött landskap, genomkorsat av minfält och explosioner.
Nej, det här är ingen våldspornografi utan existentiella dikter där också kärleken är närvarande, fast mest som förlust.
Här ett utdrag ur inledningsdikten Rykte, som ritar upp spelplanen:
De berättar
Översättaren Jasim Mohamed bidrar med ett informativt förord. Dikterna publiceras även på arabiska i samma volym.
att jag led nöd och hunger
att jag var dömd att misslyckas
och att mina nederlag
var många fler än mina triumfer
att mitt liv har varit en enda barndom
trots att jag närmar mig trettio
och att jag många gånger undkommit en säker död
men jag förstår inte varför de talar till mig
som vore jag en annan
förutom namnet som liknar mitt
känner jag inte igen något av mitt liv
i mannen de talar om
och känner inte igen hans smärta
jag har aldrig tagit ett steg framåt i livet
och aldrig vänt mig mot döden
Diktsamlingen är till synes enkelt formgiven i någon slags rå samizdat-anda.
Ali Thareb är en spännande författare med en tung bakgrund som han gör till levande poesi.
2 kommentarer :
Tyvärr är ju mycket sådan här invandrarpoesi inte intressant alls om man betraktar texterna i sig. Det mesta känns nattståndet och oinspirerat. Utan den exotiserande inramningen (som i det här blogginlägget, sorry) blir det ofta fullständigt tomt. Kanske att någon borde påpeka det någon gång, och faktiskt göra en uppriktig läsning.
Nu gillade jag den här boken. Och Ali Thareb är fristadsförfattare, vilket är något väldigt speciellt.
Skicka en kommentar