Kerro Holmberg: Öronen i jorden (Pequod Press 2021)

Kerro Holmberg vet jag nästan ingenting om, skam till sägandes. Jag vet att hon är författare och bildkonstnär, som redan hunnit ge ut åtta diktsamlingar sedan debuten 2002 med DÄR JAG ÄR DÄR DU ÄR. Det är en intensiv utgivningstakt. Jag vet inte om födelseåret har något med saken att göra; kanske har hon bråttom i och med att hon debuterade sent. Kerro är född 1959, vilket är samma år som Göran Greider och jag själv.

Det första jag lägger märke till i hennes nya diktsamling ”Öronen i jorden” är upptagenheten vid nuet. I stark kontrast till Göran Greiders senaste diktsamling finns här nästan inga återblickar, men nästan heller inga framåtblickar. Jaget är, om man så vill, fånget i nuet, vilket förstås kan vara både behagligt och obehagligt. Det andra jag lägger märke till är att något hela tiden skevar i språket. Det är som om jaget inte riktigt är där; framförallt är det inte där omgivningen vill placera det. Det är som om någon vill bryta sig ut, förneka sin tillhörighet under de rådande premisserna. Är detta för enkelt uttryckt? Det är ingen svårläst men dock en mystifierande diktsamling.

Det är – för det tredje – en taktil diktsamling, fysiska beröringar omfattas av jaget som ger sig hän åt själva upplevelsen av beröringen, ibland med mystifierande drag.

Fotbladen ut i gyttjesanden,
fint och hårt vattrad, en erotisk njutning
Kika genom ytan efter iglarna, frukta skärvor
Vilken vän, ensamheten ingen förstod

Man ser framför sig en säsong vid strandkanten, ett sommarställe som delas med andra, en plats för familjeliv där jaget inte riktigt vill vara med. I stället gör det egna erfarenheter, exakt återgivna genom sparsmakad språkbehandling, samtidigt obegripligt det som händer.

/.../
Vi visste inte
Skillnaden mellan våra liv och det dom sa
höll på att hända
var milsvid
Gardinen for ut genom fönstret
böljade tunn
och stark ett spindelnät
Huset stävade mot vindstyrkan

Låt oss landa i en konklusion. Jag skulle vilja se Kerro Holmberg i ett sammanhang, typ antologin ”Svensk poesi” som kom på Bonniers för några år sedan. Hon står lite för ensam i svensk litterär offentlighet, vilket jag tror i längden kan vara svårt för henne, trots bejakandet av ensamheten som antyds. Hon skriver bättre än t.ex. Anna Hallberg och Ida Börjel, orden har en annan nödvändighet. Jag skulle dock vilja se att något oåterkalleligt sker i hennes nästa diktsamling, att hon tar steget fullt ut i sitt eget språk. Hon befinner sig i bilderna, de känns inte sökta, men de skulle kunna ges ännu mer kraft.