2021-09-21

Louise Halvardsson: Kramabstinens (Poesiwerken 2020)

Jag har länge läst och gillat Louise Halvardssons prosaböcker men inom poesin tyckte jag att hon inte riktigt träffat rätt, trots flera lysande scenframträdanden. Inte förrän nu. I nya boken Kramabstinens med underrubriken ”skramlad scenpoesi” faller allting på plats. Poetens tilltal finns där, hon pratar med läsaren rakt igenom boksidan, ibland i avsnitt som helt sonika märkts med rubriken mellansnack. Sen tar läsningarna vid igen, och det med besked, humor, värme och närvaro förmedlas som om läsaren och poeten var på plats i samma rum.
Jag tror åratal av scenframträdanden har gett Halvardsson modet att lägga ner rustningen och möta läsaren uppriktigt, naket. Hon behärskar sitt gebiet, konsten att väcka känslor och funderingar hos läsaren/lyssnaren. Speciellt vänder hon sig till unga kvinnor men jag tror alla oavsett ålder och kön kan ta till sig hennes dikter om osäkerhet, förälskelser och kroppsnojor.

alla ni som fortsätter vara på flykt
känner marken gunga mitt i stan
och magen mullra i okända sängar

kom, alla ni, kom!

Så heter det i den inledande dikten Den gemensamma ensamheten och det är fint.

Här ännu ett kort citat och denna gång hämtat från Mellansnacket:

”För mig betyder pUnK att jag kan skriva hur jag vill och om vad jag vill. Utan att tänka på att det ska vara snyggt eller bra. Bara utgå från en rå känsla.”

Nog är Louise Halvardsson själv rosa punk (som samlingen ursprungligen skulle ha hetat) i sin patetenterade rosa kalufs. Och mer än så, i sättet att skriva, där hon går till rå och känslovarm attack mot stelnade sammanhang.

Tidigare böcker av Louise Halvardsson som jag rekommenderar:
Punkindustriell hårdrockare med attityd (prosa, 2007)
Punkpoet med svensk brytning (prosa, 2019)