Leif är en gammal vän och poet, under 80-talet umgicks vi som intensivast. Han skymtar också i min förra diktsamling ”Muntliga åtbörder”.
Med ojämna mellanrum kunde Leif säga saker om poesi som var förbluffande insiktsfulla och förtjänar att återges. I praktiken blir det att man spinner vidare på det han sagt, då originaluttalandet sällan hade fått sin yttersta slipning. Allt framkastades i förbigående medan vinet flödade.
Såna här saker kunde Leif alltså säga:
”Att skriva på en dikt där avgörande ord saknas, är som att brottas med ett schackproblem. Det måste finnas en lösning!”
Det han sade ger faktiskt en slags trygghet åt poeten som arbetar på en undflyende dikt. Det går att hitta le mot juste. Det enda rätta ordet.
Vänner kan inspirera och ge inblickar i poesins verkstad. Gunnar Lundkvist heter en gemensam vän som åtminstone jag beundrade redan innan jag träffat honom och jag tror Leif erkände som en mästare.
”Jag vet hur Gunnar Lundkvist skriver sina dikter. Han skriver några rader, sedan stryker han ner. Eventuellt blir något kvar.”
Jag såg det framför mig. En böljande gardin vid S:t Eriksplan, en hand som långsamt tar sats vid skrivbordet med linjal och blyertspenna. Stryker ett simpelt gammaldags streck över det mesta han kommit fram till i ordväg. Så går skrivandet långsamt vidare, dag för dag, rad för rad.
Klas Katt tittar givetvis på, från spegeln eller från urklippet på väggen-
Jag sammanfattade. ”Det finns två sorters vägar att gå i sitt skrivande. Expansion eller kontraktion. Nerstrykning i dagligt tal. Är det inte egentligen Hamlets fråga som återuppstår? Men varför säger Leif att det bara finns en lösning på problemet?”
”Det är i en annan situation, broder”, fantiserar jag om att Gunnar svarar.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar