bland blomsterbäddar och i kolonistugor
ska de än en gång
överta ansvaret
för de läkande färger
våra ögon än en gång får se
Axel Liffner behövde inte ställa frågan så här:
litteraturstöd eller obemärkta evighetstränare
han behövde inte ångra sig i spekulationssyfte
utan enbart när den inre nödvändigheten satte in
vi hade ännu våra gränser – uppritade efter världskriget –
för hur våldet
kunde tillåtas komma löst
civilisationen löses bäst genom blomsteruppbåd
i tröstsökande beråd bland vänner
tyckte en sida av honom
en sådan prakt kommer sent på hösten
se upp när poeterna kommer ut på gatorna i skottsäkra västar
se upp för myndigheternas vrål
när de rivstartar en komprometterande undersökning
av giltigheten hos folkets andefattiga levebröd
redan som tioåringar blev vi Grimstabarn
rånade på vår atmosfär
glaskulorna rullade åt fel håll, in i barnrånarens händer
Axel Liffner brann långsamt, för oktoberastrarnas
långsiktiga syresättning
tiden är inne nu och för evigt
bland småbarnsvaggor och cancel-kultur
han hade mycket att berätta
det mästerskap han hade uppnått kunde han rita in i tidningen
till skillnad från dagens klickraketskojare och opportunist-månglare
som bara lade ut det de stötte på
orden borde stanna nu, lyssnande
han gick för mycket igång på tidens frågor, måste sansa sig
ta en paus innan den nya tiden var inne
aldrig nerbrytande
Axel Liffner
Axel Liffner (1919-1994) debuterade som poet med Opus 0,09 på Bonniers 1947, därefter gav han ut ett halvdussin diktsamlingar. Under en följd av år på 70- och 80-talen var han redaktionssekreterare på Aftonbladets kulturredaktion.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar