Li Li och den svenska poesin

Hur kan man komprimera ett verk så mycket, utan att resultatet blir krampaktigt? Men Li Li lyckas. Det lilla poesihäftet Sömnlös (Kalejdoskop förlag 1988), 32 sidor dikt med illustrationer av Qiu Dali var Li Lis svenska debut innan han vingades bli flykting i sitt nya hemland på grund av händelserna året efter vid Himmelska fridens torg. Han var i själva verket i Sverige i egenskap av översättare av framförallt Tranströmer, och ville lära sig mera om hans språk på plats. Jag minns att jag som läsare förundrades över att någon hade tilllägnat sig svenska språket så snabbt, efter att ha tillbringat en kortare tid här, att det gick att skriva självständig poesi på. Beroende av Tranströmer, ja, men ändå självständigt nog som verk.

Av detta tunna förstlingsverk bestående av sammanlagt åtta dikter jämte illustrationer och kinesiska faksimil, återstår idag två (2) dikter, som ansågs hålla måttet att ingå i förlaget Smockadolls första urvalsvolym med Li Lis dikter, Från Sömnlös till Ursprunget, revirerade dikter 1988-2007. Samma process, med författarens omskrivning och hård kvalitetetsgranskning av dikterna, har även de andra sex diktsamlingarna gått igenom. Resultatet blir en förhållandevis kort och komprimerad utgåva med samlade dikter på 130 sidor, liksom en andra volym med nyskrivna dikter på 80 sidor.

Ju längre man tränger in bland Li Lis dikter och deras speciella metaforalstrande karaktär (besläktad med Tranströmers), desto större belöning får man som läsare. Sådan är i alla fall min upplevelese. Den mogne Li Lis återbesök i Shanghai för att träffa sin döende mamma är en höjdpunkt i författarskapet med sin så att säga trasiga och återupptäckta hemkänsla i det kinesiska hemland han länge sedan lämnat.

Det finns ändå en poäng med att börja i författarskapets tidiga scener, där tematiken vecklas ut och författaren successivt hittar sin form för det han vill säga. Li skriver redan från början mycket om förhållandevis triviala företeelser som kaffedrickning och pendlarresor. Men han gör någonting av det också.
Den här dikten Kafé (ursprungligen i samlingen Tidens tyngd från 1990) visar Li Lis arbetsmetod; hur han skapar suggestiva dikter utifrån sitt iakttagande deltagande i vardagliga miljöer och situationer. I förmågan att gå från kafébordets slentrianmässiga rutiner till en rent kosmisk närvarokänsla i några få steg kan han påminna om Ferlin; en annan svensk författare han möjligen har översatt.

Bleka ansikten i mörkret
Alla pratar
som om ingen pratar
Havets sorl

Utanför: ett ännu större mörker
Regn som susar – ett samtal
mellan himmel och jord
Träden strålar

Ansiktena försvann –
kaffet urdrucket
De tomma vita muggarna
lyser, klarare

Det går inte att säga vad som gör den här dikten så pass komplex trots sin enkelhet på ytan och så förhåller det sig oftast med Li Lis dikter. Jag rekommenderar dem varmt.