Peter Lindforss - minnenas poet

Peter Lindforss är minnenas poet, ser man när man bläddrar i, och läser, hans första diktsamling Vykort från sjuttiotalet (Författares Bokmaskin 1976). Var och varannan dikt är liksom insvept i en silkesduk av noggranna plats-, tid- och även väderangivelser. Det kallas nostalgi och hinner upp författaren gång på gång, speciellt under nätter av ofullbordan i skrivandets och kärlekens akter.

Nuet består av minnen, av kärleksstunder som förgår och erfarenheter skrivna i eldskrift över till synes helt vanliga lägenheter. Det är ett ungdomligt bokslut, där Paris, New York och London spelas ut som existentiella ingångar i minnets scenarier. Alltid med kvinnor och musik omkring sig. Ändå har jag inte hört någon besjunga Stockholm så dystert och melodiskt:

Stockholm gav mig ingen glädje
Vid en grammofon begrät jag min ensamhet
Spelade jag samma kärlekssånger
med mitt darrande finger som stift
I min tysta lägenhet
Var jag varken konung eller slav
Varken bunden eller fri
Skrev jag förvirrade dikter
om ånger och åtrå
Släppte jag vilda falkar från mitt fönster
/.../

Jag vet att jag inte är ensam om att älska Peter Lindforss poesi, men jag vet också att vi borde ta hand om varandra bättre, vi som gör det.

Det är bara Lou Reeds nakna röst
ur grammofonen,
en flaska billigt vin
och en bunt läkarutlåtanden
på mitt bord

Kanske älskar jag den här poesin av alldeles fel orsaker, de sentimentala minnena ältas som i en dröm, alldeles så som Peter själv älskade Mannen som förstörde hans liv.