Vid andra tillfällen kan en anställd eller ledamot anses ha ett särskilt intresse i en ansökan vilket gör att personen är jävig. Den personen ska då inte delta i handläggningen av ansökan.”
(ur Kulturrådets Riktlinjer mot korruption)
Kulturrådet är en synnerligen sluten organisation, i nivå med Svenska Akademien (liknelsen gjord av en kompis till mig, tack för den klarsynen). Men där Akademien faktiskt aktivt har försökt att öppna upp under de år som gått sedan avslöjandet av Jean-Claude Arnault och hans hustrus leverne på stor fot i någon slags mygelverkstad (kallad Klubben) så förblir Kulturrådet lika slutet som någonsin.
Det finns helt enkelt ingen transparens. Alla beslut fattas bakom lyckta dörrar, som vore det brottsmålsrättegångar.
Siffran att ungefär 40 procent av den svenska skönlitterära utgivningen tilldelas litteraturstöd håller streck; det har varit så i år efter år. Det verkar som om Kulturrådet vill ha de proportionerna så att tillräckligt många får litteraturstöd för att stödet i dess nuvarande form ska ha lagom många anhängare, medan det samtidigt ska vara tillräckligt få för att många ska bli utan och ha något att underdånigt sträva efter. Nu är det ju förlaget som tilldelas stöd för utgivningen av en bok och inte författaren, i dagligt tal blandas detta ofta ihop. Jag nämner det som ett klargörande inför fortsättningen.
Inte desto mindre – trots sin brist på transparens – har Kulturrådet faktiskt en policy mot korruption, mutor och jäv som ligger på deras hemsida.
Där tas det upp något som kallas ”delikatessjäv” vilket innebär att en representant för Kulturrådet som på ett uppenbart sätt är vän eller ovän med den som ansökan gäller inte ska delta i bidragsbeslutet. På samma sätt ska den ledamot i KUR som på ett uppenbart sätt har intressen i det område som ansökan gäller – inte delta i beslutet utan förklara sig jävig.
Efterföljs det? Det vete fan. Enligt min enkla mening skulle någon som skrivit en stor programartikel mot användandet av metaforer inom poesin vara diskvalificerad mot att sitta och bestämma om metaforrik poesi när den söker litteraturstöd.
Någon som förklarat sig bli ”ledsen” av mina skriverier om språkmaterialism bör inte heller delta i beslut om mina bokutgivningar. Om detta har skett är det jäv. Men det sistnämnda vet jag inte ännu. KUR tar tid på sig att svara i denna känsliga fråga.
Uppdatering: Arbetsgruppen för skönlitteratur bestod i fjol, när det fattades beslut om bl.a. min bok, av nio personer. Av dem förklarade sig två personer som jäviga när de tog upp min "Som det började och fortsatte, samlade dikter 1981-2019". Detta framgår av papper jag fått mig tillsända av Kulturrådet. De som förklarade sig jäviga var Alan Asaid och Anna Hellgren. Men vänta nu, Expressen-skribenten Anna Hellgren är inte medlem i arbetsgruppen. Det bör vara en felskrivning för Anna Hallberg som däremot varit (och fortfarande är) medlem.
Enligt mig har Anna Hallberg (om det är hon) uppträtt på ett korrekt sätt som förklarat sig jävig i förhållande till mina utgivningar efter alla våra meningsskiljaktigheter i samband med språkmaterialismdebatten. Vi tillhörde ju helt och hållet två olika läger i debatten. Däremot är den mer generella första punkten i mitt klagomål fortfarande giltig; nämligen att någon som drivit linjen att metaforerna i poesin är ett föråldrat stilgrepp inte bör vara med och fatta beslut om metaforrik poesi. Som ett flertal andra utgåvor på Bokförlaget Megafon nekades boken stöd.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar