I dagarna ger det lilla Lundaförlaget Edition Tegnér ut ett synnerligen sparsmakat urval av Petter Bergmans (1934-1986) dikter om musik, kallat Ett stycke musik. Sex dikter ur Petter B:s produktion samt efterord av Jonas Ellerström. Jonas E hittar formeln för hans poesi genom att karakterisera den som ”avsiktlig oregelbundenhet”.
Här nedan min reaktion på läsningen, jag svarar i prosalyrisk form. Kort, nedstruket.
Petter
Bergman:
En
resonerande röst som sätter sig själv i instrumental svängning. Poeten som
slänger in ett hel- eller halvrim nu och då, till synes utan någon plan. Ska
dikten verkligen hålla ihop, fångar den upp rätt toner i sina valv av resonans?
Stillastående inväntar han vart inspirationen tar honom. Det är något med musiken som svarar mot hans ord och håller dem om ryggen.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar