”Esko” av Janne Bergquist (Metamorfos 1954)

Jag trodde att jag hade hyfsad koll på den legendariska Metamorfos-gruppen som omfattade ett tiotal unga författare verksamma i Stockholmsområdet under 1950-talet, med Paul Andersson och Lennart Nilsén-Somre i spetsen.

Men då hade jag ännu inte upptäckt Janne Bergquists (1930-1994) författarskap, kanske för att han var prosaist vilket skilde honom från merparten av de andra i gruppen. Jag intresserade mig i huvudsak för de stora nyromantiska poeterna i Metamorfos. Inte förrän poeten Sam Carlquist gjorde ett inlägg på facebook om Janne Bergquists böcker fick jag upp ögonen för honom.

Janne B skrev alltså prosa; han debuterade med Mannen från tåget och fyra andra noveller (Metamorfos 1953), vilken följdes upp med kortromanen Esko (Metamorfos 1954). Därefter plockades han upp av större förlag och gjorde succé med Flera hundra knutar (Rabén & Sjögren 1960), något så ovanligt på svensk botten som en skildring av en lastbilschaufförs vilda leverne ute på vägarna. Sexuellt frispråkig väckte boken på gränsen till skandal och succén på den tiden var given. (OBS! Jag har inte läst den, som de flesta av Janne Bergquists böcker är den idag svåråtkomlig.) Bergquist var dessutom narkoman och blev mot slutet av sitt liv känd som fångvårdsdebattör. Han var kompis med Birgitta Stenberg och Paul Andersson och hörsammade så lockelserna i ett tämligen vilt (och slitsamt) leverne.

Trots att han inte var poet som Lasse Söderberg, Paul Andersson eller Ingvar Orre – för att bara nämna några i denna gruppering – är Janne Bergquist på visst sätt den typiske Metamorfosmedlemmen. Detta för att han på ett sätt som förefaller mycket medvetet lägger in igenkänneliga porträtt av de andra i gruppen och därmed indirekt gör andra uppmärksamma på deras existens. Romanen Esko skildrar en ung mans vilsenhet och renhetslängtan ur ett speciellt perspektiv – det handlar om någon som helt enkelt inte vill göra värnplikten när samhället kräver det av honom. Esko vill inte göra andra förnär men inte heller vill han bli styrd av yttre auktoriteter utifrån deras för honom främmande värderingar. Krig anser han vara något ont, värnplikten är således också ond och han håller sig för god för den, den skulle inkräkta på hans själsliv. Följaktligen lämnar han barndomshemmet, en bondgård, och söker sig till ”psykopaterna” i Stockholm i akt och mening att hålla sig undan. Det är ett gäng unga människor som övernattar åtta personer i en lägenhet och som självmant har anammat den nya etiketten ”psykopater” om sig själva därför att de vet att samhället betraktar dem som sådana. De pratar filosofi, har långsittningar på caféer, super och knarkar en del och – framförallt – de vägrar arbeta.

Så här skildras några av medlemmarna i detta fattigdomens och självständighetens kotteri;

 /…/ Dan som hade haft många ideal i sitt korta liv, i hopp om att finna de ideal som skulle föra honom fram i ljuset. Men en sak ämnade han aldrig glömma – sitt proletära ursprung.

Dans barndomsvän och numera ungdomsfiende var också där, poeten Per som krökte lillfingret när han tog en fenedrin och reste till Paris ibland för att röka haschisch och skriva vers. Han skrev mycket fin vers.

Det är underhållande – vilken god stilist Janne Bergquist är! – men också gripande att möta dessa unga poetämnen i trakterna runt Metamorfos-gruppen, och jag anbefaller boken till läsning om någon av er nu skulle lyckas att få tag i den.

(Än så länge finns den att låna på Stockholms stadsbibliotek.)