All poesi får stryk, all poesi tål stryk. Såvida den inte är oanvändbar som ett trappsteg i skönheten som väntar.
Blev sittande med boken i knäet. Med en älskling i knäet. Bort det. Boken är ett mausoleum, den borde vara mera späd, ge mera skydd mot ovädret som kommer.
Lars Norén tål att hanteras, gör inte alla det. Nej, knappast. Och man sover stående när man läser vissa böcker. Sen knäpper det till i huvudet och man är sig ny igen. Vid Lidnersplan.
En del blir falska med tiden. Andra ser rakt igenom en, med den där alternativa blicken. Den är inget vilohem. Det måste finnas mer att hitta där, i dig, innanför dina hittillsvarande gränser. Det som återstår är av oundgänglighet.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar