”Den dyrbaraste färgen – eller vad Hendrickje sa till Rembrandt” av Marie Tonkin (Black Island Books, 2022)

Efter diktsviten om ökeneremiten Maria av Egypten, återkommer Marie Tonkin med en ny diktsamling med historiskt motiv.

Denna gång är det giganten Rembrandt van Rijn som porträtteras, tillsammans med sin för eftervärlden betydligt mindre kända piga och älskarinna, Hendrickje Stoffels. Diktsamlingens titel ”Den dyrbaraste färgen” med undertiteln ”eller vad Hendrickje sa till Rembrandt” visar att det handlar om både konstnärskapets villkor och det mänskliga samlivets förhållanden. Hur mycket kan man då leva sig in i ett världsberömt konstnärskap från holländskt 1600-tal och vilka förkunskaper om Rembrandts tid och liv krävs hos läsaren för att kunna ta till sig dessa dikter?

Jag skjuter på svarens leverans och gör ett besök på Nationalmuseum, tar in tavlorna som kraftkällor och begrundar deras ljusdunkelmystik, till exempel i bilden av den gamle Simeon, han som får skåda Jesusbarnet innan han dör.

Det här är starkt och jag visste det på förhand men jag behövde förnya kontakten med Rembrandts måleri. En kökspiga i närbild möter oss också, och det är en av flera bilder i hans verk som kan förefalla vara baserade på Hendrickjes person (för hon är en historiskt belagd person, enligt bokens avslutande noter).

Vad i Marie Tonkins författarskap gör henne då lämpad att ta upp tråden från hans konstnärliga sökande och framgångar (medan de ekonomiska problemen stundtals tornade upp sig i hans liv) i dikter som utgör samtal mellan mästaren och hans unga både elev och förtrogna?

Dikternas täthet och textur känns som en strävan att gå in i Rembrandts tanke- och känslovärld med hull och hår, här lämnas inga luckor där vi kan hålla 1600-talets Amsterdam på distans utan den som ger sig in i den här diktade världen måste göra det fullt ut. Dikterna är traditionalistiska men innehåller samtidigt modiga metaforer och bilder av den tidens vardag, sedd i försonande ljus, oftast av pigan själv.

Skapandets mystik belyses i den enskilt starkaste dikten, där vi möter Rembrandts omsorg om den gemensamma vardagen med dess ekonomiska begränsningar samtidigt som konstnärskapet ändå hela tiden måste gå före. Konsten skyr inga kostnader så länge människan kan överleva under trycket av dess utgifter och känslomässiga krav på utövaren.

 

                      Det där är bergsblått, sa han,

                      den dyrbaraste färgen.

                      Den fraktas längs avlägsna farleder

                      och måste sparas för de stunder

                      då sänkan blånar vid ditt pannben.

                      Jag är inte välbärgad nog

                      för att använda den ofta,

                      men så gör jag det ändå:

                      lapis lazuli mald mot stenskivan.

                      Hur ska det gå för oss?

 

Frågan ekar genom seklerna, hur ska det gå för konstnärerna med deras bristande ekonomiska framförhållning, hur ska de kunna bygga upp och försörja familjer? Är det konservativt att ställa denna fråga?

 Rembrandt känner av allt att döma ömhet och ansvar inför Hendrickje, samtidigt är det hon som iakttar honom lika väl som han henne:

                      /…/

                      Jag, nitton år, dotter till en sergeant

                      drar min enda underklänning över huvudet

                      och riktar mot rummet stjärnspelet i mina ögon.

                      Brasan i vedspisen flammar upp.

                      När jag passerar med vattenspannen

                      flimrar min skugga över din tystnad.

 

Det är en fin liten diktsamling, och jag välkomnar den fortsatta utgivningen av Marie Tonkins lyrik.

 

Foto: Kristina Aspén