Till poesins unika kompetensområde hör, vill jag hävda, förmågan att skapa fred ur intet, ur ett knippe paradoxala formuleringar. Inte minst i dessa dagar behöver vi det. Men poesin kan också gäcka alla fredsbegär genom att orosungar och uppror drar igenom texten.
Jag öppnar Naja Marie Aidts och Mette Moesrrups Omina, som känns genompyrd av förlust, och där orden går till motattack.
Anders Olsson övertygade mig nyligen om att Naja Marie Aidts författarskap är i grunden värt att följa (artikel i SvD föranledd av att hon fick Svenska Akademiens nordiska pris). Det är på gränsen till skrämmande att hon har gjort sin sons död till litteratur i boken ”Har döden tagit något ifrån dig så ge det tillbaka. Carls bok” men vad ska man göra i en sådan situation, vilken väg ska man gå?
Jag tänker med viss olust på Magnus William-Olssons rader i Örnen och kråkans årsbok 2021, sid 242:
"Som många av de diktsamlingar vilka väcker sensation nuförtiden har boken ett starkt och berörande ämne, livet efter en mors självmord.” Detta sagt om en helt annan bok, Jag vill vakna till världen av Karoline Braendjord. Är litterärt använda upplevelser av detta ultimata, hemska slag vad som krävs för att läsarna ska fästa blicken på ny lyrik?
Men nu var min tanke att jag skulle tala om Omina, som utkom på danska 2016, på svenska 2019 i Jonas Rasmussens översättning. Vad är det den vill, på vilka ställen kraftsamlar den?
Jo, den har vissa ledmotiv, fraser eller begrepp som går igen och varieras. Den första av dessa möter mig på s.12: en dikt som avslutas med följande rader ”amazon / amazon”. Jag tänker på Jeff Bezos näthandelskedja Amazon, är det verkligen poetiskt så lyckat? Jag finner inte den mytologiska kraften om finns i detta begrepp, dessa antika krigarinnor som offrade sitt ena bröst för att bli bättre i strid.
Även uttrycket ”hästens år” går igen i Mostrup/Aidts diktsamling. Närmast liggande hästens år borde ha infallit 2014. Inte heller detta begrepp klarläggs eller lockas att avslöja sitt inre sammanhang i verket. Den konsekvens med vilket begreppet återkommer inom samlingen motsvaras inte av någon lyrisk kraft som motiverar insatsen
Ändå upplever jag det här som en rätt stark diktsamling. Orsaken är just de omina som genereras av texten. Anders Olsson talar om dikter ”höga på uppror och existentiell oro” apropå Naja Marie Aidts författarskap och det är träffande även här, i samarbetet med Mette Moestrup. Dikterna om krig etsar sig fast, innehåller en våldsam skönhet, som jag finner etiskt tveksam men estetiskt verkningsbar, som i denna titellösa dikt:
alltid ett krig
alltid önskan om
att förgöra
återskapa
riva ned
återuppstå
maktfullkomlig
och befriad
Rader som dessa kan
gäcka alla naiva fredsbegär.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar