Det sker en vändning till det renodlat kryptiska i Ann Jäderlunds poesi i och med hennes fjärde diktsamling 1992, Rundkyrka och sjukhuslängor vid vattnet… Tidigare hade hennes dikter varit svåra men inte omöjliga att ta till sig. De hade en melodiös preciositet i diktsamlingarna Som en gång varit äng (1988) och Snart går jag i sommaren ut (1990). Det är en folkviseton över dem, men en märklig sådan då dikternas utsagor ofta upphäver varandra.
I min läsning (publicerad i Lyrikvännen 1990-91) av Snart går jag i sommaren ut tyckte jag mig hitta spår av svensk historia i den avslutande diktsviten Silvermyntet finner ändå ingen, nämligen av tre svenska kungar, var och en med sitt dödsdrama. Det var som Livrustkammaren i poetisk förvrängning, där dikterna efter ett tag började leva sitt eget liv. Kusligt, obehagligt, suggestivt, vackert. Till sin djupare innebörd hade inte dikterna mycket med Gustaf III, Karl XII eller Gustaf II Adolf att göra, men rekvisitan finns ändå där, och den är för mig omöjlig att bortse ifrån. Det har förbryllat mig att ingen annan verkar ha sett detta i dikterna, det gäller förstås hur man ställer in blicken, vad man vill se och hur djupt man tittar etc.
Att några av dikterna handlar om mordet på Gustaf III är i min läsning direkt ofrånkomligt.
Här en av de centrala dikterna:
Vänd då ansiktet
utåt
Du har kanske
ingen mask
En tistel kan
dölja masken
Går du på
maskeraden
Kyss då Ovalen Spännet
Du har kanske
ingen handske
En järnklo kan dölja
handen
Första och femte raden: ”Går du på maskeraden” är en replik ur Almqvists Drottningens juvelsmycke.
Rad tre ”Du har kanske ingen mask”, ett rimligen förbryllat påstående på Operamaskeraden 16 mars 1792.
Rad åtta: ”En järnklo kan dölja handen”, det är ingen tvekan om att detta syftar på Anckarströms pistoler!
Så där kan man hålla på och samla indicier för en historiserande läsning av diktsviten. Samtidigt rör det sig hela tiden om dubbelexponeringar där en nutida kärlekshistoria tycks vara med i den diktvärld som byggs upp. Det uppstår ett spel mellan tidspolerna som attraherar. Och därmed är inte tolkningen av denna underbara dikt slutförd, utan detta är bara början.
Jag önskar jag kunde säga detsamma om fortsättningen av hennes verk. Här någonstans skedde en vändning mot en hårt knuten, kryptisk poesi som i alla fall inte har släppt in mig till någon levande läsning. Det var som om hon ville skaka av sig sina läsare (däribland jag) som var henne på spåren i sina läsarter.
Ryktet från 1980-talets obegriplighetsdebatter har gått före henne in i varje senare diktsamling och skapat en förväntan hos kritikerna på att här finns något vägledande, något som pekar ut framtiden för svensk poesi. Jag finner inte riktigt det.
Fotnot: Jag är osäker på vilket nummer av Lyrikvännen min tolkning första gången presenterades i, då jag i skrivande stund har svårt att lokalisera det men jag minns det väl. Se detta blogginlägg som en omarbetning och nyansering av mina slutsatser i den artikeln, föranlett av inköpet av Ann Jäderlunds volym Dikter 1985-2019.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar