Modus Vivendi, molngubbe

Det börjar med ungdom och längtan

och sedan fortsätter det med något

som är svårt att försvara sig emot

ålder och summan av alla val man gjort

 

*

 

Du kan inte längre åka upp i Kaknästornet

för att skrika sönder molnen

för det första är du för gammal

för sådana aktiviteter

för det andra

är tornet helt avstängt sedan länge

för det tredje

är det inte många molnstrimmor på himlen i kväll

om du vill kan se rätt in i horisonten

ljuset ligger över staden

här hade Bob Hansson sin första releasefest

för myriader år sedan

jag minns jag stod ensam med ett glas vin i näven

och undrade vad egentligen

etablissemanget krävde av en människa

jag åkte snålskjuts

på en uppenbar talang

vi var muntliga båda två

men han ville inte kallas så

”poet, inte estradpoet”

jag visste, och jag vet

tjejen undrade varför det var så tyst emellan oss

hon menade mig och Bob

vi hade kommit mera i nivå

när vi lämnade tornet på Gärdet

men många gånger har jag längtat tillbaka dit

då jag vill se ut över staden

Mosebacke räcker inte

där hör vi bara fladdret från Strindbergs vingar

och vi är – relativt sett –                                    

nya till gamet bägge två

jag älskade Strindberg, gamle man, han tände evighetslampan

och lampan brann i hundra år

nu är jag själv gammal

och måste skrika ut mina dikter i vinden

helst från Kaknästornet

i skrivande stund nås jag av budskapet

att Modus Vivendi, molngrabb

just nu går på 750 spänn

i himlen