Kulturtidskriftsvärlden en utarmad by

40 år av tidskriftsliv

Det finns inte längre något att hämta i tidskriftsvärlden, man kan varken få något ekonomiskt utbyte som får det att gå runt eller någon konstnärlig tillfredsställelse av den moraliskt tomhänta utgivningen. (Prestige – glöm det, kultursidorna skriver aldrig numera om kulturtidskrifter. Självkänsla – kanske.)

Så har också mina skrivande och redigerande kompisar nästan mangrant utrymt tidskriftsbranschen.

Kulturrådet har många tricks för att få en att hänga kvar som supplikant utan att för den skull lova någonting, ”Om vi inte stöter oss med Kulturrådet finns det fortfarande chans för oss att få ett produktionsstöd som i någon liten mån motsvarar arbetsinsatsen, dvs. så vi kan börja ta ut en minimal men dock lön och satsa på en upprustning av innehållet.”

Peo Rask, redaktören för Komma (tidskriften tvångsnedlagd genom halvering av produktionsstöd) visar framfötterna som förläggare på ett sätt han aldrig hade möjlighet att göra som tidskriftsredaktör, även om Komma var en viktig tidskrift.

Boel Schenlaers tidskrift PS med de storslagna planerna blev aldrig mer än ett suddigt utropstecken i vinden (tvångsnedläggning genom halvering av bidraget).

Det här är bara några exempel jag kommer på på rak arm, där tidskrifterna är saknade som litterära aktörer. Hjärnstorm förblir ett undantag som självständig röst i svensk litterärt liv, må den leva sitt eget liv även framgent.

Under tiden fortsätter flaggskepp som Glänta och Ord & Bild m.fl..med sina uddlösa temanummer. Jag får känslan av att inte en människa läser deras nummer längre men det måste väl ändå vara en falsk känsla?! De är dyrbara i drift (höga produktionsstöd) men tillför inte mycket i paritet därmed. Så har vi då Aurora, där jag själv är engagerad tills vidare, Sveriges enda romantiska tidskrift, som sex gånger under 2000-talet har nekats tidskriftsstöd av lika dunkla skäl som alltid (Kulturrådet finner varje nedläggning av ännu en kulturtidskrift rättvis, åtminstone kommenterar de aldrig). 22 år utan tidskriftsstöd som andra tidskrifter synes få utan större prestationer, det låter som inledningen av en romans. De enda som står mellan Aurora och nedläggningen är Bo Setterlinds ordensbröder i Timmermansorden. Kuriöst och faktiskt också en liten smula vackert.

Låt mig dock till sist inte glömma att nämna tidskriften Periferi, en ny aktör långt ifrån Stockholms nerbrytande attraktionskraft; här reser sig outsiderämnen och glesbygdsbesjungare lika i något som hörs på namnet, en rörelse i Sveriges bortglömda periferi, ett temperament av oro och ilska över sakernas tillstånd. Med sin svartvita inlaga och omslag påminner den om forna tiders stenciltidskrifter – alltid ett positivt tecken när någon tjänstgör som ställföreträdande framtidspekare helt på eget bevåg, som ett halvt nedrivet trafikmärke mumlar den om stunder av lyckosprång i tystnaden. Alltings vackerhet kan uppstå där ute i evighetsförnimmelsen under den sargade månen där de sju himlarna (eller är det bara en i själva verket) välver sig över oss. Så låt oss inte malas ner fullständigt i denna hårda tid (för att travestera dissidenten Biermann), låt oss i stället planera våra lyriska skördar.