2022-06-08

Marianne Lindberg de Geers dagboksprojekt

Konsten att avsluta en dagbok, hur gör man egentligen det? Jag talar om dramaturgin i en dagbok som presenteras i offentligheten.

Ska en känsloladdad höjdpunkt i skildringen bilda en naturlig avslutning eller var ska utgången ur dagboksskrivandet planeras? Vid ett bestämt datum?

Jag läser Marianne Lindberg de Geers (MLDG:s) nya dagböcker i Utan hänsyn parallellt med de gamla i Tvära kast. Resultatet blir en känsla av oförbrännelighet, man vet liksom att hon alltid kommer att skriva dagbok. Samtidigt vet man ju att det kommer hon inte alls. I sin senaste dagboksvolym ät hon 75, tiden rör sig så att säga snabbare än hon själv vid det här laget. Dock ingen känsla av ”ålderdom” i hennes noteringar.

Hon engagerar sig dagligen i kulturlivet, som hon ju själv är en del av. Namninsamling till förmån för Lars Vilks och hans rätt att bo tillsammans med sin älskade (det där vet vi ju alla hur det gick, tyvärr), diskussioner om metoo och feminismen: Vem är mest trovärdig, Virtanen eller Cissi Wallin? (Svaret verkar vara: Ingen av dem.) Funderingar om Åsa Linderborgs eventuella skuld till Benny Fredrikssons död. Det är vad det bl.a. handlar om i Tvära kast. Det är vitala resonemang, ibland avslutat bara med en giftig one-liner ur mungipan.

Mest av allt är det coronan som hämmar och hindrar hennes liv, och på så sätt blir bägge dagboksvolymer tillsammans ett dokument över en nyss förfluten, ond epok i samtiden. Med sin starka familjekänsla lider hon verkligen av inte få träffa sina barn och barnbarn med tanke på smittorisken. Hon är en av de första i offentligheten som tydligt ger uttryck för denna prekära känsla; hur ingripande FHM:s rekommendationer ändå varit. Nu stundar – möjligen – friare tider. Men sliten är munderingen för själen och stel är i sämsta fall mimiken. Det hela har tagit på oss, många har liksom kommit i ofas med livet. Detta skildrar MLDG väl.

Humoristiskt och ömsint beskriver hon makens, Carl Johan de Geers, svårigheter att uttrycka sina känslor för och oro för barnen. Hon får läsa i hans ansikte som i en finstilt bok, där rörelserna under ytan bara skymtar. Kroppen som själsfodral, hon är lyhörd för detta.

Vackert som närhetsbild är det sist och slutligen. Ett tidsdokument genom en familjs upplevelser. Skildringen ömsom zoomar in, ömsom zoomar ut. Vem är ansvarig för dramaturgin här? Livet, dvs. konstarten själv? (Livet är som bekant en konst, det ansåg redan Lin Yutang.) Den djupare innebörden i dagboken kommer nog till uttryck mellan raderna, såvida detta är ett bestående konstverk, vilket jag faktiskt tror att det är. MLDG är en av de skickligaste författarna vad gäller att fånga upp olika livsnivåer, (jag menar allt mellan det mellanmänskliga livet och det som rör globala frågor) ibland i samma stycke. Visst rör hon sig inom Södermalms kulturelit men det mänskliga predikamentet har vi gemensamt. Var ligger utgången eller blir det en del till?

 Tvära kast, Kaunitz-Olsson, 2020

Utan hänsyn, Kaunitz-Olsson, 2022

1 kommentar :

Anonym sa...

Intressant läsning. Marianne Lindberg De Geer skriver dagbok, precis som Ulf Lundell. Dagbok ur manligt och kvinnligt perspektiv.
Hon bor ihop med sin man i innerstaden. Barn och barnbarn är ständigt närvarande i Mariannes liv. De sociala relationerna tycks vara många och nära. Hon uttrycker oro över covid-19. Känner omsorgen om barnen, om barnbarnen och omsorg om den äldre maken. Hon shoppar kläder och orolig över hushållskassan. Hon har det kulturella kapitalet: umgänget med kultureliten, tillgång till Expressens kultursida! Hon använder stegräknare vid sina dagliga promenader.