Philip Roths Nemesis, aktualiserad för vår tid

 Philip Roth (1933-2018)

 

För att komma ur dagboksträsket (Ulf Lundell, Marianne Lindberg de Geer. Johanna Ekström m.fl.) häver jag mig upp på armbågarna och tar in resten av spelplanen. Aha, moderna klassiker kanske kan rädda mig ur dagböckernas något enformiga lunk. Som om inte Lundell blixtrade till, för det gör han, men kanske går det väl länge mellan varven? Han har inte utlovat något annat än vardagar, är den givna motrepliken. Jag låter det vara men rotar mig nu tillbaks till Philip Roth och Hemingway för att balansera tryckkokaren.

Länge sen jag öppnade en bok som Portnoys besvär, Philip Roths genombrottsbok, åtminstone hos mig. Faktum är att jag aldrig sedan dess hittat något lika bra skrivet av hans hand. Inte förrän nu i alla fall. Denne ständigt onanerande yngling, Portnoy, vars största problem är hur han ska kunna dölja sitt ständiga onanerande för sina vaksamma föräldrar. Att han ejakulerar upp i taket på badrummet förefaller anatomiskt oriktigt men var kanske ändå ett i bokens sammanhang försvarbart burleskeri.

Nu vill jag utbringa en välkomstskål i mitt liv för den sene Philip Roth.

Hans sista – det visade sig vara det – bok Nemesis från 2010 går i dag att läsa som en parabel över coronan, för oss som genomlevt den och dess grepp över landet. Den skildrar polioepedemin som gick över New York-området, närmare bestämt New Jersey och staden Newark, vid mitten av 40-talet. Hur skräcken spred sig när tonåring efter tonåring drabbades av den mystiska barnförlamningen och skadades svårt eller dog.

Var det huvudpersonen Mr Cantors fel att sjukdomen spred sig från fattiga områden i Newark till rikare och mer skyddade platser, när han bytte jobb till ett som lägerledare i ett idylliskt sjölandskap. Kanske är det han som för smittan vidare?

Något definitivt svar ges aldrig, men skildringen griper tag genom de mycket stora konsekvenser som polioepedemin får för några av de inblandade som trettio-fyrtio år senare fortfarande är märkta av den sjukdom de fick som halvvuxna barn. Så sätter boken coronan i en skräckblandad spegel för vår tid. Som ångestladdad berättelse om hur ödet kan slå tillbaks mot också de mest goda avsikter kommer den at leva vidare bortom dess tidsbundna atmosfär.

Slutligen; det lär finnas läsare som ifrågasätter Nobelpriset till Dylan 2016 och på något sätt kräver rättelse så här i efterhand. Nobelpriset till Philip Roth! Nej, jag finner det inte rimligt, men hans verk förefaller vara något man kan anbefalla och ta sig an.