Nicko Smith skriver en intressant krönika på temat "svåra poeter". Så här blir mitt svar:
När Nicko Smith talar om ”svåra” poeter som inte kan upphöra att leta efter nya ord och formuleringar i det omedvetna tror jag att man kan fatta honom på i huvudsak två alternativa sätt:
Första meningen av ”svår”: poeten gör sig svår och otillgänglig,
omöjlig att leva med. Han fokuserar på letandet efter snajdiga
ordsammansättningar och befinner sig nere i ordens gruva för det mesta.
Andra alternativet: Poeten har en hög svårighetsgrad i
det han gör, som inte blir något annat likt. Poeten upptäcker nya länder bortom
den vanliga verkligheten, men har ibland, svårt för kommunikationens omedelbara blixtbelysning.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar