Uppriktigt sagt; detta trodde jag inte Magnus William-Olsson om. Hans senaste diktsamling Inget är alltid för sent är stenhårt bra på ett sätt som är ovanligt i svensk poesi. Vi, de flesta av oss, känner MWO som en personlig och varm poet. Men han höjer sällan rösten, rätt beskedlig har hans poesi varit. Men något har hänt, nu talar han högt och starkt och sammanbitet om sorg och död. Dessutom: han talar om och till de undertryckta, tjänarkasten. Vi har här inga knaggliga sonetter utan ett självmant liksom isande fallande i språket, som äger en ny självsäkerhet då orden nästan genomgående träffar rätt, bull’s eye.
Så har Magnus vid fyllda 60 hittat ett nytt språk för sin Sapfo-lidelse, begäret gör sig påmint, olyckan och lyckan dunkar i otakt längs vägen. Men fram kommer man alltid till den framtid som väntar en; hur vet ingen. Det är bara att spotta ut i den förbrända naturen. Lidelsen kommer ändå, och den går inte att säga nej till, inte så här sent. Ibland stannar tillvaron vid en stunds gemenskap, en varm melankoli. Som i denna underbara dikt:
När jag slog in på åsnestigen, stenlagd, öde
slöt han oväntat upp vid min sida ur dunklet
”Kaliméra, patéra!” viskade jag förläget.
Han såg på mig medlidsamt, som om jag legat hos
en död
Vad är åtrå? Han synade mig, jag stirrade
på stenarna under tystnad. Vem
av oss visste något om kärlek. Jag
som nyss legat hos en kvinna som bedyrat att hon
älskar mig?
Han som varje morgon stiger upp bredvid en kvinna
som aldrig sagt något om att älska? /…/
(ur dikten Innan gryningen)
Inför den här dikten är man beredd att säga som Hjalmar Gullberg om de korta mötenas gloria. Alla människors möte borde vara så.
Dikten går för ett ögonblick med sammanflätade händer oss till mötes.
P.S. Inte att förglömma; de sista fyra dikterna – om tarmtömning – är riktigt dåliga och sänker nästan diktsamlingen. Ämnet är inte omöjligt i dikt, men så här utdraget – nej,
’
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar