Poesidebatt, utlovar redaktionen för Lyrikvännen i senaste numret, men jag måste säga att det är en egendomlig poesidebatt. Sinziana Ravini låtsasdebatterar med Jenny Jarlsdotter Wikström om det (påhittade) begreppet ’känslomaterialism’ och den känslomässiga laddningen i texten är lika låg som abstraktionsnivån är hög. Det hela går egentligen bara ut på frågeställningen om det inte nu borde vara tillåtet att återigen använda sig av känslor inom poesin! (Och vem skulle någonsin ha förbjudit det, utom politrukerna på OEI)?
Här ett närmast ogenomträngligt citat ur debatten (nog faan formulerade man sig bättre i förra debattsvängen i början av 00-talet):
Med tänkare som Donna Haraway kunde man kanske säga, att den ’känslomaterialism’Ravini spårar är ’materiellt-semiotisk’, mening och materia i ’sympoeisis’, ett samskapande som läker såret mellan natur och kultur, eller när hon testar tankar som: Känslomaterialismen blir på denna spelplan en streaker,en tredje väg, ett syntetiserande av det subjektets upplevelser och materien, inklusive språket, som är subjektets infrastruktur och förutsättning.
Jarlsdotter Wikström, citerad enligt Ravini, Lyrikvännen 6/22
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar