Det är förbluffande att se hur en plats i offentligheten liksom var förberedd för Björn Håkanson (f. -37). Hur han efer ett halvårs sökande och skrivande i Paris kunde återvända till Sveriges studentmiljöer och på kort tid bli erbjuden redaktörskap för den nystartade tidskriften Rondo, medarbetarskap på Aftonbladets kultursida samt dessutom bli uppkallad till Bonniers och erbjuden att få ge ut sin debutdiktsamling hos dem.
Han reagerar själv på det med viss förvåning när han gör en återblick på sitt liv i Jag ensam; hur han på något sätt kom fram med sina litterära strävanden i exakt rätt tid. Han var väl förberedd genom några år av kopiöst läsande och skrivande – under halvåret i Paris hade han gått ifrån den mest avancerade modernismen, inklusive lettrismen, till en strävan mot vad som senare skulle kallas nyenkelheten, från Isidore Isou och Robbe-Grillet till en mer budskapsfokuserad litteratur
Så fick han också redan i 25-årsåldern en etablerad position inom svenskt kulturliv. Är hans berättelse typisk, är det så att vid en viss tidpunkt öppnar grindvakterna alla dörrar?
Tänk, det vet jag inte.
Jag har snarare varit med om motsatsen, hur alla dörrar stängs när man givit allt
sitt bästa (”värsta”) i offentligheten under en längre tid av motsvarande eller
än intensivare försök. Är det en fråga om temperament om man släpps fram eller
inte? Kan man bli lika lyckosamt verksam utan ett erkännande? Svårt att säga,
Jag gillar Björn Håkansons bok, den är – upplever jag – ärligt redovisande av
en själs utvecklingsgång. En sann bildningsroman, som Håkanson själv kallar Jag
ensam.
En annan sak är att hans författarskap numera förefaller så gott som bortglömt. När hans medredakörer på Rondo, som Torsten Ekbom och Torkel Rasmusson håller sig aktuella är Håkanson verk i skymundan. Han gav dock ut ett 20-tal titlar, prosa, dikter och essäer. Kanske var han alltför tidstypisk, om nu något sådant är möjligt.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar