Nina Burton skriver variationer på imperfekt i sin nya bok. Så vad hittar hon? Sådant som går vid vår sida och kallas förflutet. Jag talar inte nödvändigtvis om spöken utan om stundvisa gästspel av förfluten tid. Sådant som ibland gör sig påmint genom anekdoter eller stämningar. Det förflutna är sällan eller aldrig helt bortglömt
Är det oavslutat? Författaren dras in i anekdoternas och stämningarnas värld, där gamla fotografier ännu fångas upp på gator och badstränder.
Leken ”gömma nyckeln” avslutas i dikten med samma namn med blomdoft. Så återkommer naturfenomenen med sina attraktioner år från år. Alla kan vara och bli en del av det som skrivs i imperfekt. I kontrast till detta kan man gömma nyckeln bara en gång, så länge det sker i denna flygel.
En
ton hade en egen klang
sedan
min syster och jag
en
gång lekt
gömma
nyckeln djupt inne
bland
flygelns strängar
Nyckeln
fann aldrig mer
sin
dörr, sitt hem.
men
tonerna förde mig
ända
till trädgårdens ljus
av
äppelblom
Ett annat förflutet finns i besökarens möte med den eviga staden, Rom, och alla dess kyrkklockor, Är det inte en självklar närvaro hos detta förflutna som här gör sig påmint? Tryggheten hos dessa oändliga minnen som svarar besökaren.
Över
kupolens mosaik
och
över en viskande bikt
vindlade
våra trötta steg
mot
ett perspektiv
på
staden där vi nyss irrat
Himlen
fick bländas ner
ett
steg i kameran
då
vi leende förevigade
varandra,
och ett regn
av klockslag ljöd så sakta
att
jag sedan hörde dem
länge
genom stadens gator
Så vad vill oss
herbariernas värld? Väntar den på återupptäckt så som andra väntar på regn? Vill
den bara behålla sin tystnad och integritet? Den lånar sig i alla fall till en ny
framträdelseform i poetens händer, hennes inlevelseförmåga i det som kallats
förflutet och som kräver att lyftas fram av ett annat språk.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar