jag känner alltid en viss upphetsning
när jag går in på Mellqvists
på det sättet är jag som Kierkegaard
på ena hållet'
drar din död mig intilll sig
som något under de välinriktade
trottoarerna
bara ett dammkorn elektriskt laddat
att blåsa bort från sin kritstrecksrandiga
kostym
på andra hållet
känner jag pulsen
hos alla unga hjärtan
som vill mer än automatiserat minne
för vilka AI betyder mat på bordet
jag har inte bara
Peter Lindforss
att tänka på
utan mitt eget författarskap
som för tillfället står i nedan
jag har gått vilse
bland pandemier
och Parkinsontabletter
och utrensningar ur årsöversikter
jag tar insikten
intravenöst
om att jag nu nästan är död som
författare
i dina ögon
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar