2023-11-27

Knäckande poesi av Emil Boss

Emil Boss skriver rätt knäckande bra poesi i sin nya, tredje diktsamling ”Kompression” (Bokförlaget Lejd, 2023). Det är en komprimerad poesi, som man kan ana sig till med titeln i minne. Samtidigt är diktsamlingen utflytande då den kräver så pass många återgivna migrantöden för att  diktsamlingen ska få sin verkan på systemnivå, och för att vi över huvud taget ska tro att detta är verklighet.

Och jo, detta handlar om arbetskraftsinvandringen till Sverige under 2000-talet och vilka följdverkningar allsköns lösa boliner har fått för arbetskraften i stort. Dålig arbetsmiljö och bristande trygghet är så att säga bara förnamnet vad gäller de missförhållanden som det alltför sällan talas om, och som nu uppmärksammas i en stilren, stramt formgiven, diktsamling.

Diktsamlingen innehåller hundratalet mycket korta noteringar, som tillsammans går att läsa som en långdikt. Där ingår också ett femtiotal berättande texter om framförallt migrantarbetares situation (samt en rad fotografier).

Det mänskligt förnedrande tycks aldrig ta slut. Bland arbetarnas utsagor finns berättelser om våldtäkt, ekonomiskt bedrägeri från arbetsgivarens sida, hot om eller genomförd misshandel m.m. Detta ska föreställa Sverige av idag och texterna (de som rymmer ett narrativ inom ett omfång på ca tio rader) bygger på vad migrantarbetare har framfört till författaren i hans egenskap av fackrepresentant för syndikalisterna.

Men de kortaste diktfragmenten på en till två rader är de starkaste. Det  handlar om en f.d. välfärdsnation under hårt tryck både inifrån och utifrån. Kompression, alltså. Det finns en skönhet i att återge det som gått förlorat. Dolda citat är överallt närvarande, som här:

 

”vem bygger landet?”

 

och så på nästa uppslag:

 

”vem skriver historien?”

 

och så nästa:

”inte i mina drömmars stad”

 

Det är en både konceptuell och mycket jordisk diktsamling, ibland så stark att raderna gråter:

 

”bondsöner lämnade landsbygdens fattigdom

och svaldes av Södermalms och Masthuggets slum”

 

Vi minns Ola Juléns smärtsamma enradingar i Orissa (1999) om vanmakt och kärleksbrist och inser att här görs något nyskapande av den gemensamma formen.

Det bränner till av förnedring som om något stort kunde ske; en upprättelse kommer till ytan som arbetardikt.

 

 

Inga kommentarer :