Glenn Bechs dikter väcker ekon

Hur många svenska poesiböcker – inklusive översättningar till svenska - ges det ut per år? Runt 500 per år är svaret. (Källa: KB.) Är det mycket eller litet? Ja, kanske är det för mycket eftersom det mesta av denna utgivning aldrig blir omtalad eller diskuterad på kultursidorna, inte ens om man räknar in bloggar.

Med tanke på att det är så pass mycket poesi som ges ut kunde man vänta sig att utgivningen skulle ge ett livaktigare intryck. I stället ter sig diktsamlingar väldigt ofta förutsägbara, kanske inte till sin grundidé, men när man ser till hur böckerna utformas och ämnet för dikterna gestaltas; ofta liknar det ett kompendium, en blandning av texter från ett universitet. Författaren bestämmer sig till exempel för att skriva något om olika sorters gräs, om grus. om rosor eller om kristna anakoreter. De mest obskyra ämnen kan komma väl till hands inom poesin. Ofta redovisas ”undersökningen” (annat ord för dikterna) i form av fragment uppträdda på någon slags tråd, som dock oftast är väldigt svår för läsaren att uppfånga. Ingen väntar sig att det ska vara direkt givande att läsa det ibland väldigt krystade innehållet.

Sen finns det undantagen, de som med lätthet (synes det) svingar sig upp från trapets till trapets i ordens magiska belysning, där de tar sig en tur och hoppar över skaklarna med bitande resonemang och avtäckta fasader i det ljugande kungariket, allt med ett väldigt driv. En del författare kommunicerar med lätthet genom svåra ämnen och dysterhet tills orden återigen kommer att fungera som levande kickar. Dansken Glenn Bech gör just detta och hans diktsamling Jag erkänner inte längre er auktoritet från 2022, översatt 2024 av Michael Larsson för Ellerström, är ett underverk. Det liknar på intet sätt den av sin egen dussinexistens uttråkade dikt som vi dessvärre blivit vana vid att vänta oss.

Glenn Bech är författare i dryga 30-årsåldern, uppvuxen i lågstatussamhället Horsens på Jylland, långt från statusfirande småborgare i Köpenhamn. Han är den förste i sin släkt som pluggat vid universitetet, vilket han närmast gör till en fetisch, att vara den utanförstående, outbildade, som vänder sig mot  bilderna för att sluka.

I ca 180 dikter talar han i ett furiöst tempo om klasskamp, fattigdom, HBTQ- frågor, ja snart sagt allt som blivit laddat mellan himmel och jord. En sak kan man i alla fall vara klar över, han talar från den underpiviligierade sidan.

Bechs dikter är en både litterär och utomlitterär sensation, kan endast jämföras med Yahya Hassans framträdande i dansk offentlighet eller Larry Silváns på den finlandssvenska sidan. Jag skulle kunna citera vad som helst, och orden skulle ändå inte räcka till.

 

Nöjer mig med dessa fyra rader:

 

        HAVSUTSIKT TILL FOLKET

        AKTIER TILL FOLKET

        STADEN ÅTER TILL FOLKET

        TID TILL FOLKET

 

Strunge lyssnar,