Harald Forss, 1911-1996
Så länge evigheten fortfarande lämnar nya tidssplitter efter sig
(det vi kallar för tider och dagar)
ska Harald Forss besjunga sina kärleksdagars entropi
och kasta vilsna ilskna blickar ner i djupet
dit döden och ömkligheten i allas vårt liv
stund efter annan dragit sig tillbaka
för att återfinna den stora lidelsen – romantiken
den som fortfarande bär upp
vår närvaro i tiden
till ljudet av en själslig vibration vi ännu inte vet
kostnaden för eller namnet på –
såvida inte romantiken själv är svaret på allt det
som leker i vår häg och får vårt sinne att brinna
Så länge vi inte är döda har vi tiden på vår sida
Enligt stämpeln på insidan av boken
är detta (som jag läser) ett läsexemplar
av Harald Forss ”Än sjunges hjärtas lov”
upphunnen och upphittad på antikvariat sommaren 2024
alltså 44 år sedan den gick tlll trycket
då frågar jag mig förbryllat: vad skulle det annat kunna
vara
ett festivalexemplar, något att skylta med
men aldrig någonsin någonsin läsa i?
med förlov sagt, Harald, du var en vresig gammal man
när
jag träffade dig
med våldsamma gester styrde du upp klotet
och tog då och då fönstervägen bort från det
debatterande sammelsurium som ofta blev följden av ditt
ledarskap, du kunde inte på annat sätt
uttrycka din ilska över den stillastående luften här
inne
du ville alltid revolt, att din vidbrättade hatt
skulle kastas som en handske
i ansiktet på den som vurmade enbart för skönhet
och milda fläktar
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar