Jag har hittills aldrig
läst något av Han Kang men är försiktigt positiv. De Nobelprisbelönade
författarna från de senaste decennierna som betytt mest för mig är Tomas
Tranströmer (2011), Patrick Modiano (2014), Bob Dylan (2016) och Kazuo Ishiguro (2017). Bäst i att vara sig
själv och samtidigt delta i en ekvilibristisk vershantering är den orakade kultpersonligheten
Dylan och, den som har betytt mest i genren ”andligt känsloliv i lyrisk form”:
Tranströmer. När jag var en ung poet som i åratal förgäves försökte ta klivet
in i litteraturen genom att lita till sitt eget poesiöra hade jag lite svårt
att ta till mig Tranströmers mästerskap. Men med tiden veknade min drift att
tala genom poeternas ilska, och jag började söka det andliga motståndet mot materialismens
ensidiga enkelspår och den i samhället överallt vanliga odemokratiska
utvecklingen på ett djupare plan. Man behövde inte alltid skrika fram sitt
budskap utan kunde nå fram till det genom metaforernas skapande kraft. Här
träder på allvar T. T. in i sin roll som väktare över det vänliga medlevandet
inom svensk poesi, som expanderar in i en världsvision
Men det är också så,
naturligtvis, att Tranströmer är svensk och att du som läser detta kanske också
är svensk. Vi vet mer om Tomas Tranströmer än om de andra och han kom att
beröra mig på djupet genom det mänskliga mötet så som det ägde rum i Äppelviken,
Stockholm, när poeter från hela jorden (någon överdrift) läste högt för honom
han egna dikter. Humanismen som inkluderar direktöversättningen och
utantilläsningen gavs sitt eget spår den kvällen, åtminstone i mitt eget liv
och jag tackar T. T. för det.
Jag har skrivit en del dikter om Tranströmer (definitivt inte lika många som om min mentor Peter Lindforss). Två av dem kom med i min senaste diktsamling ”Någon kommer nära andra förblir borta” (Fri Press, 2024). Den här dikten uppfattar jag som viktig, den har ett test för att visa hur nära poesi kommer (eller inte) sina lyssnare. Det handlar om vad jag kallar Folklighesparadoxen.
det finns inte många poeter
om vilka regnrocksklädda
tvärbanetjejer
skulle ropa rätt ut
han fick det! Hon fick
priset!
och sedan ta mig – en
främling, konduktörsklädd –
i famn
sätt in ett annat namn
än T. T. och ni får se
hur svårt det är att
föreställa sig
inte desto mindre
är poesi en folklig
konstart
så kom över för fan!
Observera att den sista
raden i dikten är ny, ditskriven med kulspetspennna efter Den Blinde Argus
framträdande på årets poesimässa. Det var något som saknade ett tomrum och en
uppmaning.
Till sist säger jag det
självklara: Läs vad du vill, låt inte finhetsgraden hindra dig. Nobelvinnarna
kan vara kul att kolla in, men talar de inte till dig så låt dem ligga. Själv
lämnade jag Tvärbanan ett minne rikare.
1 kommentar :
Tomas Tranströmer
och jag var medlemmar
i Författarföreningen Arospennor
Tommy Thuresson
Skicka en kommentar