Apropå Nobelpriset i litteratur:

 

Jag har hittills aldrig läst något av Han Kang men är försiktigt positiv. De Nobelprisbelönade författarna från de senaste decennierna som betytt mest för mig är Tomas Tranströmer (2011), Patrick Modiano (2014), Bob Dylan (2016) och  Kazuo Ishiguro (2017). Bäst i att vara sig själv och samtidigt delta i en ekvilibristisk vershantering är den orakade kultpersonligheten Dylan och, den som har betytt mest i genren ”andligt känsloliv i lyrisk form”: Tranströmer. När jag var en ung poet som i åratal förgäves försökte ta klivet in i litteraturen genom att lita till sitt eget poesiöra hade jag lite svårt att ta till mig Tranströmers mästerskap. Men med tiden veknade min drift att tala genom poeternas ilska, och jag började söka det andliga motståndet mot materialismens ensidiga enkelspår och den i samhället överallt vanliga odemokratiska utvecklingen på ett djupare plan. Man behövde inte alltid skrika fram sitt budskap utan kunde nå fram till det genom metaforernas skapande kraft. Här träder på allvar T. T. in i sin roll som väktare över det vänliga medlevandet inom svensk poesi, som expanderar in i en världsvision

Men det är också så, naturligtvis, att Tranströmer är svensk och att du som läser detta kanske också är svensk. Vi vet mer om Tomas Tranströmer än om de andra och han kom att beröra mig på djupet genom det mänskliga mötet så som det ägde rum i Äppelviken, Stockholm, när poeter från hela jorden (någon överdrift) läste högt för honom han egna dikter. Humanismen som inkluderar direktöversättningen och utantilläsningen gavs sitt eget spår den kvällen, åtminstone i mitt eget liv och jag tackar T. T. för det.

Jag har skrivit en del dikter om Tranströmer (definitivt inte lika många som om min mentor Peter Lindforss). Två av dem kom med i min senaste diktsamling ”Någon kommer nära andra förblir borta” (Fri Press, 2024). Den här dikten uppfattar jag som viktig, den har ett test för att visa hur nära poesi kommer (eller inte) sina lyssnare. Det handlar om vad jag kallar Folklighesparadoxen.

 

det finns inte många poeter

om vilka regnrocksklädda

tvärbanetjejer

skulle ropa rätt ut

han fick det! Hon fick priset!

och sedan ta mig – en främling, konduktörsklädd –

i famn

sätt in ett annat namn

än T. T. och ni får se

hur svårt det är att föreställa sig

 

inte desto mindre

är poesi en folklig konstart

så kom över för fan!

 

Observera att den sista raden i dikten är ny, ditskriven med kulspetspennna efter Den Blinde Argus framträdande på årets poesimässa. Det var något som saknade ett tomrum och en uppmaning.

Till sist säger jag det självklara: Läs vad du vill, låt inte finhetsgraden hindra dig. Nobelvinnarna kan vara kul att kolla in, men talar de inte till dig så låt dem ligga. Själv lämnade jag Tvärbanan ett minne rikare.