Ett efter ett, de grå håren...Ett efter ett kommer de, de grå håren
åh, de silverhåren, till vänner, kvinnor
som säjer att åren har sprungit iväg.
Hur kommer det sig, rötter i drogerna,
i dikterna som visare i huvudet,
men mina nya strån är guldfärgade,
guldhå som i finaste lejonbroderier,
och de fäller sig ut i lyckliga solstrålar
Håkan Sandell (f. 1962) debuterade som poet 1981 med den flanderande diktsamlingen "Europé" (Bakhåll). Jag tror jag läste om den unge Malmöpoeten för första gången 82/83 i fanzinet RIP. Blev snabbt hänförd av hans blixtrande poesi. Snabba, korta, vassa rader, som inspirerade en ung smålänning att söka sig andra uttryck än idrottens. (Insåg just denna vinter att fotbollskarriären inte skulle räcka längre än till något B-lag i de lägre divisionerna.)
Malmöregionen framstod vid den här tiden som landets musikaliska centrum med band som Garbochock och TT Reuter. Nu kom det även fram ett gäng poeter som var lika nyskapande och blandade rock och poesi på ett tilltalande sätt. Martti Soutkari, Ola Åstrand, Clemens Altgård m.fl. Alla gränser upplöstes.
I skålen framför mig
Sitter bakfull i köket
Slagen
En smula lugn
Och blickar ut över bakgården (ur Europé, 1981)
Sedan 80-talet har Håkan Sandell hunnit ge ut en hel rad böcker, översättningar, essäer och retrogardiska. Hans poesi har hittat andra vägar, ofta med ett europeiskt perspektiv. Bosättningarna har växlat mellan Berlin, Köpenhamn, Irland, Oslo.
I början av 90-talet lämnade han Bakhålls förlag för Gedins (och senare W&W). Bytet av förlag innebar också en radikal förändring i hans poesi. Den flanerande poeten sökte sig andra vägar och började mer ägna sig åt att utforska språkets möjligheter. Tillsammans med Clemens Altgård skrev han 1995 essäboken "Retrogardism" där de pekar ut en ny riktning för diktkonsten "baserad i en dynamisk traditionsuppfattning som betonade hantverkskunnande, inventering av regional historia och inspiration". "Tradition är förnyelse!" är en av deviserna.
De senaste åren har Sandells poesi nått ett annat djup och hittat fler dimensioner. Mognare, modigare och mer musikaliskt. "Skisser till ett århundrade" innehåller många nya sidor av poeten. Den omfattar HELA livet; barndomen, tonåren, drogerna, muserna, traditionen, tillvarons myserier, föräldrarskapet och POESIN!
Sedan några år bor Sandell i Oslo, som han besjunger med dikten "Jag kan aldrig tacka dig nog...".
...
Jag ägde inte mer än en resväska
och du överöste mig med kärlek
och sidenskjortor från Hegdehaugsveien
du räddningsplanka av en stad.
Den 21/3 besöker Håkan Sandell Södra Teatern i Stockholm, kl. 18.00).
Missa inte Håkan Sandells uppläsningar. Skön konst!
Recensioner av "Skisser till ett århundrade" (W&W, 2006)
- Aftonbladet (9/3)
- Dagens Nyheter (11/3)
- Kristianstadsbladet (11/3)
- Svenska Dagbladet (9/3)
- Östgötacorrespondenten (11/3)
Baklista Håkan Sandell;
2006 - Skisser till ett århundrade
2004 - Begynnelser : en barndom i 22 dikter
2003 - Gåvor : valda dikter 1984-2002
2003 - Oslo-Passionen
1999 - Midnattsfresken
1996 - Sjungande huvud
1995 - Om retrogardism (tills. med Clemens Altgård)
1994 - Fröer och undergång : sångspråk, talvers
1991 - Dikter för analfabeter
1990 - Skampåle
1988 - Flickor
1986 - Johnny - en film
1984 - Efter sjömännen ; Elektrisk måne
1983 - En poets blod
1982 - Europe
4 kommentarer :
Om jag inte minns fel så någon gång för hundra år sedan i Lund så satt Håkan Sandell med "Malmöligan" och lyssnade på en Bakhållförfattare med franskt klingande namn på Café Arimans. Håkan rev ut några sidor ur en diktsamling (möjligen scenpoetens) och kramade en "snöboll" och kastade på poeten som läste...kramade ännu en..bredvid satt en storögd sjuttonåring Lukas Moodysson...
PS Man kanske helt enkelt ska gå dit och kasta dikter i skallen på honom ;-)
"Snöbollsincidenten" låter som en liten kupp av den unge, lätt anarkistiske Håkan Sandell. Troligtvis var det den katalanske Bakhållsförfattaren Örebro-anarko-syndikalisten Roland Vila som stod på scenen, och då kan man misstänka att upptåget kan ha varit ett försök till poesihappening, med glimten i ögat. Det var lite annat poesiklimat på 80-talet. Huruvida Håkan skulle uppskatta att bli attackerad av snöbollsdikter idag låter jag vara osagt. Allting var annorlunda på 80-talet, tro mig...
Jag och Håkan Sandell hade en uppläsning/samtal tillsammans i Kristianstad 1999, några tanter och ännu färre farbröder och en entusiastisk kulturrepresentant. Det for vetebröd genom luften. Det var annorlunda på nittiotalet, det lovar jag.
Senare den dagen åkte jag ensam till Bornholm, en helt annan historia.
Jag hade tänkt skriva detta mycket mera lyriskt, men nu har ju texten varit borta. Jag skrev om det på min egen blogg istället (jonasbergh.blogspot.com)-
Men ändå. Jag såg Håkan i torsdags på Inkonst. Vi har stött på varandra några gånger under årens lopp (bl a på Hultsfred -97, i regi av Thomas), men vi känner inte varandra jätteväl.
Jag skulle tro att vi fascineras en smula av varandra. Vi är olika, men kanske lika glödande. Eller brinnande, som i alla fall Håkan är på en scen. Han brinner så att parodin knackar på dörren, men aldrig kommer in.
Jag förstår inte allt vad han säger. Men jag tycker verkligen om att han säger det.
Arne Johnsson var också i Malmö, som åhörare, och verkade nöjd.
Och Per Engström.
Det var konstigt och mycket bra. Först ut var Knud som skrivit biografin över Michael Strunge (snart på svenska), och han gjorde diverse lätta påhopp på Pia Tafdrups och Sören Ulrik Thomsens ovilja att ställa upp på Strunges Ut med poesin till alla-projekt. Men det valde dom att inte prata om.
Istället så böljade Pia vackert, och Sören Ulrik var halvt skojig och halvt allvarlig.
Båda gjorde bra uppläsningar.
Håkan Sandell var den som sjöng och brann, den som Strunge säkert älskat mest.
Men hur hade han varit idag. Allt förändras ju.
Skicka en kommentar